Hardy Hum, mannen bakom Norrköpingsbaserade And We Should Die Of That Roar, fortsätter att peta i de där variga såren vi för det mesta väljer att försöka glömma eller bortse ifrån. Nya fullängdsalbumet "Deathbed lullabies" är en fortsatt vandring på skuggsidan.
– Hollywoodska happy endings och glada teman finns det tillräckligt av. Jag har en ständigt pågående beef med den typen av slutsatser. Livet ser inte ut så. Alla lyckas inte.
I Mike Mills film "Thumbsucker" från 2005 formulerar Keanu Reeves rollfigur rådet "The trick is living without an answer". Där nånstans finns Hardy Hums utgångspunkt till sakernas tillstånd, förklarar han.
– Svaret finns ju inte alltid där. Jag vill lyfta de intressanta frågorna istället. Relationerna till varandra, till livet, döden och mörkret.
Musikaliskt har AWSDOTR även denna gång förmågan att backa upp tankarna. Den bångstyriga urbluesen är grunden runt vilken musiken vrider och jämrar sig i ett smått hotfullt musiklandskap. Oavsett om det är sorgset vackra toner, balkandoftande kabarénummer eller överstyrd stompjazz. Kanske är det till och med ännu mer desperat, rostigt och sårigt denna gång.
Den här gången spelar inte Hardy Hum bara alla instrument själv, han har också spelat in allt i sin nybyggda hemmastudio.
– Tanken var hela tiden att jag skulle spela in hemma. Jag har använt mig av trial and error. Jag gillar ju ljud och är en slags audiofil. Det var en otroligt lärorik process. Jätte, jättejobbigt men roligt. Jag tror faktiskt inte att man kan komma sin musik närmare än i en sån process, säger han.
Har ditt sätt att skriva låtar förändrats?
– Nja egentligen inte. Jag syr ihop olika fragment som kommer till mig. Jag har lärt mig att fånga dem när de dyker upp. Jag spelar in ideer direkt på mobilen och har inga problem med att stå i kön i mataffären och nynna in en melodi om det behövs.
– Jag har också förmånen att jag inte lever på det här. Jag måste inte leverera. Jag har inga bandkompisar som ska tycka till utan kan följa tempot som låten dikterar. En låt kan ligga och puttra 3–4 år. Den kan behöva vänta och mogna lite. Tiden är den bästa medförfattaren.
Tredje plattan, vad händer nu?
– Jag har inga förväntningar alls. Jag blir skitglad om musiken hittar till folk och lyckas slå an en ton. Det som betyder mest för mig är när någon spontant hör av sig efter att ha lyssnat på min musik.
