Omslaget är svartvitt, kornigt. Patti Smith sitter vid ett kafébord med huvudet i handen och det grånade håret i mössa. Här, på Café ’Ino på södra Manhattan, börjar resan i hennes kommande självbiografiska bok ”M train”.
Från Manhattan går färden vidare, inte alltid längs en rak räls men genom icke-kronologiska nedslag: i konstnären Frida Kahlos hem, på ett stormigt Rockaway Beach och rakt in i Michigan, där Patti Smith levde familjeliv, bortom musiken, under 80-talet.
– Jag gillar att skriva om mig själv och mitt förflutna, men det är också lite annorlunda. Så självmedvetet. Man måste balansera, säger Patti Smith om arbetet med boken.
I dag är hon ledig i Bern. När vi har lagt på ska hon fortsätta att skriva, ”det gör jag varje dag”. Kanske ta en promenad.
Patti Smiths förra självbiografiska bok ”Just kids”, som ringar in 60- och 70-talets New York och hennes relation med fotografen Robert Mapplethorpe, blev en bästsäljare – fullkomligt oväntat, enligt henne själv. Boken skiljer sig från ”M train”. Dels tilltalet – hon ville skriva ”Just kids” så att vem som helst skulle kunna ta den till sig, medan ”M train” är mer experimentell – men även drivkraften. Robert Mapplethorpe bad henne att skriva ”Just kids” dagen innan han dog.
Kände du detsamma med ”M train”, att du behövde skriva den?
– Nej, jag skrev bara. Jag hade ingen plan och det var det som gjorde det intressant, men också svårt. Jag satt på ett kafé och skrev om en dröm, och bestämde mig för att bara fortsätta skriva, utan kontur, utan planer.
En av de centrala personerna i ”M train” är Patti Smiths avlidne make Fred ”Sonic” Smith. Det har gått tjugo år sedan han dog men hon beskriver det som att han ”alltid är med mig”. Hon är fortfarande mån om att skydda honom.
– Jag har skrivit många låtar till honom men inget om honom, för han var väldigt, väldigt privat. Jag blev tvungen att tänka på vad jag skrev för att försäkra mig om att jag gav läsaren en känsla av honom utan att invadera hans privatliv.
Patti Smith släppte sitt debutalbum ”Horses” 1975. Flera av låtarna skrev hon som dikter redan som 20-åring. För att fira albumets 40-årsjubileum spelar hon det i sin helhet på ett par utvalda platser under året, däribland på Way Out West i Göteborg – en stad som hon älskar att återvända till.
– Jag kände att det vore trevligt att presentera albumet som en liten present i konserten. Jag har fortfarande samma gitarrist och trummis som då och vi är ett väldigt pålitligt band. Vi är inte ett band som showar, vi är helt enkelt ett rock’n’roll-band och vi kan leverera albumet med styrka och äkthet i själen.
Vad har du för relation till ditt debutalbum i dag?
– Jag förstår det. Jag vet vilket mitt syfte var, jag kan fortfarande relatera till det.
Du återvänder till din debut och skriver om ditt förflutna. Är du en nostalgisk person?
– På ett sätt, ja. Jag är sentimental och vidskeplig. Mitt mest nostalgiska ögonblick är från när jag var tio eller elva. Jag läste böcker och gick i skogen med min hund. Det är en plats som jag fortfarande kan knyta an till. Jag går fortfarande iväg för mig själv för att läsa böcker. Jag känner mig fortfarande som den där flickan, och jag är glad att jag kan bevara henne. Det är viktigt att fortsätta vara entusiastisk, inför livet, människor, idéer, möjligheter. Entusiasmen, det är den som knyter mig till ungdomen. (TT)