Ingen ska beskylla Ulf Lundell för att vara feg.

Det är klart att han vet om att det är en tunn linje mellan att vara arg och att vara grinig. Klart han vet om att det är en tunn linje mellan att vara klarsynt och att vara cynisk. Klart han vet om att det är en tunn linje mellan att vara relevant och att vara bakåtsträvare. Klart han vet om att han, på den här nya skivan, trampar över alla dessa linjer på samma tunga sätt som en elefant sopar rent i en porslinsaffär.

Men Ulf Lundell är inte ute efter att ta några fångar - han ska göra rent hus. Rent hus med en samtid som drivs av girighet och ett Sverige vars nationella själ hackar tänder av kyla och snålblåst.

Ulf Lundell ger ingenting för kappvändande maktsugna politiker och han föraktar en marknad utan moral. Han är inte ens säker på att folket bygger landet längre. Folket har förlorat solidariteten och tvingats ut på nyliberalismens is. Där är det halt och du har inget att hålla i, och när du halkar finns det ingen som hjälper dig upp.

Ulf Lundell är strålande när han väser om reklambudgetar större än skolbudgetar. Hans ilska fräser, snärtar och smittar. Men inte ens för en gammal ringräv som Ulf Lundell räcker det med att vara arg. Inte när han samtidigt glömmer att skriva melodier, glömmer att fixa en producent som kan hjälpa till att sålla i låtmaterialet och glömmer att stelbent boogierock aldrig varit hans starka sida.