Han har tidigare skämt bort oss med självhäftande refränger och det finns gott om den varan - och twangiga gitarrer - även här. Till exempel erbjuder countryrockiga "I någons famn tröst" för sårade själar.

Överlag är tonfallet lite sorgsnare, lite mer utlämnande. Staffan sörjer sin far och sin storebror i två gripande sånger. Speciellt drabbas jag av avslutande "För vilsen för ett namn".

Jag tycker också mycket om "Fyra dörrar till min syster", den desperata sång han gav till Anna Stadling & Idde Schultz, men som han gör minst lika övertygande själv.

Artikelbild

Staffan Hellstrand

Stor del i det lyckade resultatet har Carl Ekerstam och Christer Åberg, som verkar kunna spela på allt som har strängar.