Markus Krunegård slog igenom på bred front 2008 när han släppte sitt första soloalbum "Markusevangeliet". Dessförinnan spelade han i banden Laakso och Hets.
Potatisplantorna vilar under en tunn vit fiberduk på den lilla odlingsplatsen.
Markus Krunegård visar runt, lyfter lite på skynket och berättar stolt att han har valt att sätta en mix av den finska sorten Timo, Rocket och King Edward.
– Egentligen är ju potatis helt idiotiskt att odla. Det är ju pissbilligt... Men om ryssen kommer är jag redo, säger han med ett skratt.
Sedan tre år tillbaka är den faluröda stugan med vita knutar utanför Kisa Krunegård-familjens tillflyktsort från Stockholmsvardagen.
Det känns som en passande plats att mötas innan det brakar loss på Platinumcars arena.
Hur hittade du det här stället?
– Det var bara flax! Vi kollade på en massa ställen i Stockholm men det var så jävla dyrt. Då tipsade min förra basist Henrik "Kisa" Nilsson om att det här var till salu.
Är du händig som person?
– Nej, men jag är inte rädd av mig. Man lär sig när man gör. Jag tycker mest om asandet härute. Att släpa sten, typ. Om jag inte var musiker hade jag nog varit dräng.
Är det hit du kommer för att komma undan?
– Jo, lite så är det väl. Jag gillar att det inte finns någonting här. Det känns hopplöst på ett bra sätt. Det är ingen framtidsregion som ska växa och sån skit, men det är inte heller helt övergivet som det kan vara norrut.
Utfallet av potatisodlingen är fortfarande osäker, men de som följer Markus Krunegård kan konstatera att det förmodligen inte är hans största bedrift i år.
2025 är nämligen ett spännande kapitel i artistens karriär.
Ny skiva, ännu en Sverigeturné och dessutom en hyllad dokumentär på SVT – "Allt är bättre i Finland".
Lägg då till den första arenaspelningen i Norrköping på 21 år och ett höstgig i Avicii arena.
Vi slår oss ner i Kindasolen och Markus börjar samla tankarna.
– Det har varit ganska bra drag i år. När det gäller konserten på "Parken" så tänkte jag nog inte innan att det skulle bli så här stort. Men ingen har ju gjort det innan, så det har varit mycket att styra med.
Hinner du få någon semester?
– Det har man alltid och aldrig i mitt jobb. Jag kan vara avundsjuk på syrran eller kanske er journalister som har betald semester. Det är ju helt otroligt. Att få åka till Cypern och supa och få betalt. Men jag får ju supa på jobbet så det är lugnt.
Senast en konsert arrangerades på Idrottsparken var 2004 när Gyllene tider spelade framför 23 405 åskådare. "Det känns lite som man ska hoppa ner i en isvak. Skitcoolt, ashäftigt och samtidigt vansinnigt och skrämmande", säger Markus Krunegård inför spelningen.
Samtalet kommer in på Krunegårds något udda marknadsföring inför spelningen.
På sociala medier har han kört en valkampanj där tar han upp kampen med Bryan Adams och Guns 'N' Roses som också har spelningar i Sverige på fredag.
Valkampanj och SVT-dokumentär, alltså. Håller du på att bli lite mer folklig?
– Nja, men jag har inget emot om det skulle bli så. Om det innebär att fler är intresserade av det man gör så är det bra. Men det handlar också bara om tillfälligheter. Jag tycker ofta att det är sådär, att det i efterhand ser ut som man har haft världens plan. Sen kan man säga: "Jo, men det blev faktiskt ett hus. Det är inte rakt, men det står ju upp".
– Sedan finns det saker jag tycker är kul. Om Filip och Fredrik frågar om man vill vara med i en frågesport, då är det någon slags löneförmån. Jag tänker inte så mycket på det ena eller det andra. Det enda är att jag försöker göra saker som jag inte gjort tidigare.
"Jag tycker det är kul att befinna sig på gränsen till olika saker. Det kan kännas spännande att göra något som är så publikt att man nästan blir äcklad, eller något som är väldigt introvert", säger Markus Krunegård.
Det känns som att det är en röd tråd i din karriär – att du inte är så rädd för att testa nytt?
– Ja, så kan det nog vara. Ängslan är inte särskilt gynnsamt för skapande. Jag tycker det är kul att befinna sig på gränsen till olika saker. Det kan kännas spännande att göra något som är så publikt att man nästan blir äcklad, eller något som är väldigt introvert. Det är en frihet att hoppa mellan de tillstånden. Jag gillar inte förväntningar.
Tror du att det tankesättet lönat sig på sikt?
– Kanske på så sätt att jag aldrig haft som mål att jag ska göra massa skivor eller ha musiken som levebröd. Framför allt har jag velat göra nästa grej, och då har lusten funnits där. De gånger som jag mer eller mindre gjort saker som någon annan tyckt jag ska göra har jag äcklats av min egen spegelbild. Jag brukar säga att jag hellre springer själv åt fel håll än att ligga trea i klungan som springer åt rätt håll.
Hur är känslan inför spelningen på Parken?
– Den är bra, men jag tog ett andetag när du sa det där. Det känns lite som man ska hoppa ner i en isvak. Skitcoolt, ashäftigt och samtidigt vansinnigt och skrämmande. Själva spelningen är ju dock som ett vanligt gig även om det är mer folk än vanligt. Jag hoppas att folk inser att det är en engångsgrej så att de inte snoozar och tror det ska hända igen nästa år.
Blir du fortfarande nervös?
– Oh ja. Sista kvarten inför ett gig är vidrig. Man tänker att det är bättre om Veronica, Håkan eller Hov1 gör alla spelningar. Det känns alltid helt orimligt att jag ska ställa mig på scenen. Jag ska ju släpa sten, säger han med ett skratt och tillägger:
– Om det blir tre plus är det okej – så brukar jag tänka. Blir det bättre är det otroligt.
Slutligen – vad gör du efter de här jättespelningarna?
– Pendeln slår hela tiden. Nästa platta tror jag kommer bli på finska. Då blir det garanterat tillbaka till pizzerior och helt värdelösa gig. Så jag kommer bli nedtagen på jorden ganska omgående, säger Markus Krunegård.
LÄS MER: Musiksommaren 2025: Konserter och festivaler vi ser fram emot.
"Jag tycker alltid att just nu känns som en peak. Även om man skulle vara utbränd, trött, övergiven och bakfull. Nu är alltid bättre än nyss", säger Markus Krunegård.