Redan när Sven Wollter gick på gymnasiet räknades Hjalmar Bergmans dramatiska familjekomedi "Swedenhielms" till de oundgängliga klassikerna. Den hade då spelats flitigt i flera decennier, med Gösta Ekman den äldre, Victor Sjöström, (den senaste som gjorde rollen på Östgötateatern) och Anders de Wahl i huvudrollen.
Men nu är det alltså Sven Wollter som knyter ihop säcken genom att spela paradrollen på den Östgötateater som spelade en så viktig roll för honom i början av karriären.
– Jag trivs så jäkla bra här. Norrköping har kvar något av sin gamla atmosfär, men nu är det inte industrihjulen utan andra, tankemässiga hjul som rullar, säger han och syftar på hur universitetet har flyttat in i det gamla textilindustriområdet.
Kanske var det allra mest teatern och staden som lockade. Men chansen att för första gången få göra rollen som familjefadern Rolf Swedenhielm senior var förstås också viktig.
– Han är en patriark utan att vara patriark till sin natur. Och han svänger mellan stor kärlek och elakhet. Jag gillar såna karaktärer, såna som P O Enquist skulle säga "inte är skurna i ett stycke", säger Sven Wollter.
När ensemblen spelar upp en scen ur första akten får också Sven Wollter fullt spelrum för just de lynniga svängningarna mellan storslagna kärleksförklaringar till barnen (spelade av Sven Angleflod, Marika Strand och Jesper Barkselius) och hetsiga utfall mot husföreståndarinnan Boman (Kyri Sjöman) och reportern Pedersen (Vilde Moberg).
Handlingen är flyttad tio år framåt i tiden, till 30-talet, vilket mest syns i att scenografin består av funkismöbler i stället för tunga ekmöbler. Annars är regissören Pontus Plaenge trogen originalet. Han ramlade på verket via en bokcirkel och upptäckte hur berörd han blev av framför allt syskonrelationerna.
– Familjen är så väldigt viktig för oss, så det viktigaste för mig har varit att lägga ut mattan så att skådespelarna kan få en relation på scenen som vi kan se och känna igen oss i, säger han.
"Swedenhielms" är i mångt och mycket en pjäs om hederskultur.
– Hedersbegreppet finns även i vår kultur. Här ser man både de goda sidorna av det – att man ska lita på varandra, vara hederlig och säga som det är och tala sanning. Men baksidan är skammen, att det är så viktigt att uppehålla hedern inför ögonen på andra och att inte visa sig svag. Då kommer hyckleriet in i bilden, säger han.
I pjäsen finns också en klassproblematik och tidstypiska tankar om att en man som inte kan försörja sin fru inte är en riktig man. Men Pontus Plaenge är mycket nöjd med att det är den unga svärdottern som i en nyckelscen får yttra ett "fördömda gamla fördomar!" mot patriark Swedenhielm.
– Hjalmar Bergman problematiserade detta redan 1926, och lät en ung kvinna säga det till en gammal gubbe. Kvinnorna i pjäsen är intressanta. Svärdottern är rikast, dottern och Boman är de som yrkesarbetar, och jag har gjort om journalisten till kvinna. Jag tror att den här faktiskt klarar Bechdel-testet. Hjalmar Bergman var själv en normbrytare som levde i halvförnekelse. En knarkare som låste in frun för att kunna åka och vara med småpojkar i Humlegården.
Familjetrassel, patriarkala strukturer och klassövergrepp i all ära. "Swedenhielms" bjuder också på många glada skratt. Sven Wollter pekar på inskriptionen ovanför scenen. "Ridendo dicere verum."
– "Säg sanningen med ett leende." Det är det vi försöker göra här.
Fotnot: För att klara Bechdel-testet ska historien innehålla minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Förvånansvärt få filmer och pjäser uppfyller detta.