Betancourt: Mod och tro hjälpte henne överleva

"De kommer att döda oss, sa Lucho andfådd.

Olyckligtvis kommer vi inte ha sådan tur."

Ingrid Betancourt och medfången Lucho har just fångats in efter ännu ett misslyckat flyktförsök. Nu väntar repressalier och ytterligare helvetiska år i djungeln med lynniga kommendanter, tjallande medfångar, ständiga förflyttningar genom träsk och tät skog. På natten invaderar termiter och ödelägger fångarnas få ägodelar. Anakondor och pirayor lurar i Amazonas vattenvägar och de flesta i gisslan ser floden som en alltför farlig flyktväg.

Utom Betancourt. Modig och, skulle en del säga, dumdristig. 2002 var hon mitt uppe i Colombias valrörelse som representant för de gröna. Trots varningar reste hon till ett område som delvis kontrolleras av FARC-gerillan. Hon kom aldrig fram till valmötet, hon kidnappades och blev fri först sex och ett halvt år senare.

Hur överlevde hon? Svaret ges i en mycket omfångsrik bok. Sidorna är sprängfyllda av detaljer om kroppars förfall och själslig nedbrytning. Tänderna gulnar, på fångarnas hud sprider sig sår framkallade av blodparasiter. Då och då ett avbrott i ledan, ännu en vandring längre in i djungeln.

"Även tystnaden har ett slut" börjar med Betancourts fjärde rymning. Redan vid infångandet känner jag viss mättnad. Hur många fler undangömda machetes ska vi få läsa om? Hur många hemliga meddelanden, ihopsamlad proviant och flytvästar tillverkade i lönndom? Blir inte detta, hädiska tanke, lite tråkigt i längden? Slutet vet vi ju redan.

Jag skäms över min reaktion. Här är en kvinna som klarat sig genom ett inferno och så sitter jag och nästan gäspar. Skärpning!

Den fortsatta läsningen lönar sig. Betancourt berättar intressant om kampen för att inte brytas ned av förödmjukelserna. Hon mediterar och försöker skärpa sin medvetenhet. Med sig bär hon Bibeln som lägerledningen gett henne i ett anfall av generositet. Betancourt är djupt troende och tacksam över att få tid att utveckla sin gudsrelation. Hon bannar aldrig sin gud. Accepterar hans vilja och ser den som en övning i andligt växande. Främmande - och säkert provocerande - tankegångar för den sekuläre läsaren.

När hennes lägerkamrat berättar att hon blivit gravid med en gerillasoldat ser Betancourt komplikationerna men väljer att utbrista: "Ett barn är alltid himmelens välsignelse!" Här skakar också jag på huvudet. Historien om den lille pojken som föds med kejsarsnitt är kantad av tragedier.

Armen bryts när han plockas ut för ovarsamt. Senare skiljs han från modern och hamnar på barnhem. Först efter några år återförenas han med den då frigivna mamman. Som för övrigt också skrivit en bok om tiden hos gerillan.

Fångenskapslitteratur tycks ha blivit en egen genre. I juni kommer "3 096 dagar" skriven av Natascha Kampusch som i åtta år hölls inspärrad av en man i Österrike. Tack och lov också den med ett lyckligt slut.

KATARINA SANDSTRÖM-BLYME