I denna roman låter Günter Grass sina åtta vuxna barn samlas vid flera tillfällen hemma hos varandra. De diskuterar honom och minns sin barndom och uppväxt med olika mödrar och på olika platser. För alla har Marie och hennes gamla lådkamera (lådan, förstås) spelat en stor roll. Hon är kvinnan som fadern för länge sedan lovade ta hand om när hennes make dog i en brand. Hennes kamera hade i alla fall den egenskapen att den på många av fotografierna antingen visade framtiden eller det förflutna. Många gånger visar den sig ha haft stor betydelse för faderns böcker.
Låter det intressant? Det är det inte. Grass försöker upphöja familjeanekdoter till litteratur, men det känns bara väldigt, väldigt internt. Det är ett försök till magisk realism som aldrig sprakar till liv, bara ekar tomt.
PETER ÅKESSON