Helmi Jönestam: Med patos och skärpa

Förra året hade jag förmånen att läsa Helmi Jönestams självbiografiska bok "Rör mig inte, se mig bara". Det ska sägas att det därför var med viss vånda jag började läsa den nya boken "I Tjeboksary har träden vita strumpor".

Att debutera med en bra roman gör att nästkommande bok hamnar under luppen. Var den första ett lyckokast eller finns här något mer?

Efter några sidor har jag lagt frågeställningen åt sidan. I "Tjeboksary har träden vita strumpor" är en reseskildring och reportagebok som fångar mig från första stund.

Helmi Jönestam berättar hur hon kommer som svensk- och engelsklärare till universitetet i den ryska staden Tjeboksary, som också är huvudstad i delrepubliken Tjuvasjien. Det blir en berättelse om hur två pedagogiska system hamnar i en våldsam kulturkrock.

Helmi Jönestam berättar träffande och färgstarkt hur det är att vara pedagog i en annan kultur och med en annan människosyn, där eleven ska lyda och läraren har oinskränkt makt. Vad känner en svensk lärare då hon kommer med jämlikhetstankar och genusperspektiv till en universitetsmiljö som är eftersatt, fattig och präglad av ett hierarkiskt system?

Tankarna blir många. Helmi Jönestam berättar också om människors vardag. Om de stora samhällsproblemen; byråkrati, alkoholmissbruk, vildhundar, den ekonomiska snedfördelningen och bristen på jämlikhet mellan könen. Den förklaring hon ofta får till sina undrande frågor är: "Men det här är ju Ryssland".

Men hon skildrar också varma människor, den starka solidariteten och ambitiösa studenter som alltid med bristen i hälarna gör det bästa av sina studier.

Helmi Jönestams reportagebok påminner mig gång på gång om Barbro Alvings (Bang) författarskap. Det är samma patos och skärpa i samhälls- och kulturanalyser, ofta sett ur ett feministiskt perspektiv. Där finns också samma intresse för berättelser om de små vardagliga människorna mitt i detta annorlunda. Bellmanföreningen i Tjeboksary och det oväntade mötet med det svenska på Ikea, visar på vårt nära geografiska släktskap.

Kort sagt; en mycket underhållande, roande men lika eftertänksam berättelse och analys av en stad och ett land som är oss så nära och ändå så annorlunda.

JAKOB CARLANDER