Knausgård: Lysande vardagsliv

Det är sent och jag är för trött för att läsa. Men Karl Ove Knausgård håller mig kvar, sida efter sida - han skriver om hur hans första barn föds. Det är makalöst bra. När jag till slut lägger ifrån mig boken kan jag bara sluta ögonen och ta emot. Förnimmelser jag trodde var borta kommer tillbaka: lukter, synintryck, ljud, känslor från timmarna jag själv har befunnit mig i ett förlossningsrum.

Så fungerar Knausgårds text när den är som bäst. Hans totala öppenhet inför sitt eget liv öppnar också dörren till läsarens.

Om man tänker sig att den litteratur är bäst som kommer närmast livet så som det faktiskt ser ut undrar jag om det finns någon författare som i dag kan mäta sig med Karl Ove Knausgård. Med den andra delen i sin självbiografi - fyra till väntar - har han redan skrivit över tusen sidor. Det blir allt tydligare hur själva omfattningen på verket hör ihop med innehållet. Vad han gör är att bejaka livet, in i dess skenbart mest triviala beståndsdelar. För i Knausgårds värld är inget trivialt - eller rättare sagt: också det triviala, sjaskiga och låga lyser på något förunderligt sätt.

Att frambringa det ljuset är hans stora projekt, och att han lyckas är det mirakulösa med hans verk.

Första delens stora tema var uppgörelsen med fadern. Andra delen tar avstamp i författarens uppbrott från Norge, flytten till Stockholm och så småningom Malmö. Ur mötet med Sverige och svenskarna utvinner han många komiska poänger. Han finner ett underligt, försiktigt land där alla vill vara överens och där man bjuder barnen på nyttigt godis på kalas. Man vet inte om det är mest komiskt eller mest tragiskt när han skildrar hur han blir höggradigt berusad på en fest och kastar papperstussar på de andra, blind för att han är ensam om att vara full. Men i Sverige träffar han också Linda, som han i dag har tre barn tillsammans med.

Äktenskapliga uppgörelser finns det gott om i böcker och filmer, med tillhörande storslagen dramatik. När Knausgård skriver om sitt familjeliv är det snarare med blicken på de små förgiftningssymptomen som riskerar att välta familjebygget över ända. Han lämnar visserligen ut både barn och andra släktingar, men den som skonas minst är han själv. "Linda sa att det enda hon begärde var att vi skulle vara en glad familj", skriver han. "Allt jag drömde om var att hon skulle göra lika mycket som jag av hushållsarbetet." Och landar i den självanklagande frågan: "Hur kunde man kasta bort livet på att hetsa upp sig över hushållsbestyr? Hur kunde det få pågå?"

Här vore det trevligt om man inte kände igen sig. Men det gör man.

Det visar sig helt enkelt vara så att botten i Karl Ove Knausgård är botten också i mig, och därmed också i dig.

Detta är en författare som gör livet rikare. Jag kan inte välja mindre ord än så.

DANIEL ERLANDSSON