Lerin & Högstrand: Konstnärlig korrespondens

Tänk om man vore lantbrevbärare i Sunnemo, Hålfall eller i Högelian. Vilken guldkant på arbetet måste det inte varit att dela ut alla rikt illustrerade försändelser som skickats mellan konstnärerna Lars Lerin och Kerstin Högstrand. Små konstverk per korrespondens. Med ett innehåll som roar och oroar.

Nyutkomna "Straffrundor och ärevarv" tar vid där första korrespondensboken, "Tröstpriser och sidovinster" (Cora förlag), slutade. Året är 2004 och Lerin tycks ha slickat såren hyfsat väl efter det plågsamma uppbrottet från sin norska livskamrat.

Bakom ligger även år av kamp mot tablett- och alkoholberoende. En framgångsrik kamp.

Nu missbrukar han relationer i stället. Breven berättar om en destruktiv jakt på mannen med stor M. Lerin läxas upp av sin terapeut - och av Högstrand. Men hon gör det försiktigt: "Jag tror du lite trevande och stillsamt kommer att hitta din man utan åthävor och stekta bananer. En svensk tråkmåns!".

Lerin målar, reser och nätdejtar i rasande fart, över hela jordklotet. Högstrand rör sig ytterst ogärna ur fläcken. Hon umgås med katten Hazzan och omges av flugsnappare, kopparormar och libbsticka hemma i Högelian. Inte så idylliskt som det kan låta. Ödslighetskänslor och återhållna känslor förlamar livet.

Flera av hennes illustrationer är svarta och ångestfyllda. Livsrädslan skildras knivskarpt, så väl att man själv blir skrämd. Tungsinnet rymmer även humor - och värme. Alltid riktad mot vännen Lars, i sällsynta fall mot henne själv.

I "Tröstpriser och sidovinster" slarvade jag mig ibland genom Högstrands brev. Nya boken gör mig mer nyfiken. Vi får glimtar från en barndom med trånga, ärvda pjäxor och avsaknad av närhet. Den vuxna Kerstin längtar efter att bli kammad och få en nystruken rosett i håret men får ett nummer till psykets jourtelefon. Väl intagen på sjukhuset väller tårarna fram och genast ordineras lugnande medel. Att gråta är det enda nöje jag har, men nu ska alltså det också bort.

Lerin kommer till avdelningen med en Amorinatårta. Sedan återvänder han till sitt: AA-möten, vernissage, studieresor, bokmässor och konstnärsseminarier. Hans brev är fyllda av stort och smått. Reflektioner och distraktioner, en fröjd att läsa. Åh, vad jag tycker om boken!

Min enda invändning - och den är nog större än jag vill medge - är Lerins sätt att beskriva sina förälskelseobjekt. Männen är ofta är betydligt yngre än han själv. Ok. De kommer ofta från små omständigheter i Indien, Syrien och Venezuela. Ok.

Men språket? Jag blir illa berörd av uttryck som "min lilla indier" och "detta djungeldjur i köket". Jag hade helst sluppit läsa om hans älskares "mjölkchokladbruna kropp". Här har många manliga konstnärsgenier gått före. Men inte hade jag trott att Lerin skulle ge uttryck för sådan chauvinism och exotism. Någon på förlaget borde ha harklat sig: Du, Lars?

KATARINA SANDSTRÖM-BLYME