När man ska försöka fånga den något chockartade upplevelsen av att se "Clash of the Titans" är det lättast att prata om vad den inte är. Det är inte en film som ser ut att ha kostat 125 miljoner dollar. Det är inte en trogen remake av vare sig grekisk mytologi eller filmen från 1981 med samma namn. Det är inte en bra film.
Filmen är, däremot, ett mysterium. Det går inte att förstå hur det här dramaturgiska kaoset har lyckats gå från ax till limpa. Den har inte ens snygga effekter.
I samarbete med Filmtrailer.se
Filmen ser faktiskt, och ursäkta språket, ut som skit och det gäller alla dimensioner. Det spelar ingen roll om man ser filmen i två, tre eller fyra dimensioner. Skit är skit.
Till och med maskerna ser lite löjliga ut. Nästan som om Hollywood hade låtit sig inspireras av "Tre solar" istället för sin egen långa tradition av make-up-artists.
Filmen är inte ens tillräckligt lekfull för att fungera som en pastisch eller hyllning till klassiska och mer underhållande spektakelkalkoner. "Clash of the Titans" är lika charmig som en bit betong (utan graffiti). Och en sista liten avhyvling; jag kan inte för mitt liv förstå vad som gjort tråkmånsen Sam Worthington till blockbuster-hjälte. Om det nu är någon som förälskat sig i honom så se då "Avatar" en gång till istället. Eller, ännu bättre, leta upp honom i den fina australiensiska indie-rullen "Somersault".
Det enda positiva jag har att säga om "Clash of the Titans" är att den åtminstone inte varar över två timmar.