Romanska bågar: Unik föreställning

Ett möte mellan en dikt, en kyrka och en nycirkus. En gestaltning av ett sakralt, historiskt rum under inspiration av poetiska bilder och tankar.

Det är onekligen en spännande idé som drivits av Torbjörn Ahlund från kyrkan i Vadstena och Lars Wassrin och Jesper Nikolajeff från Cirkus Cirkör.

Det låg en spänd förväntan i luften i den väntande folkmassan utanför kyrkan. Väl där inne uppstod förvirring. Vad händer? Vart ska man gå? Artistiska upptåg i olika hörn. Rop och klingande musik.

Efter en stunds kaos med jonglering och lekfull akrobatik på stengolvet, leddes den gående publiken till de sedvanliga sittplatserna. Medan nya nummer och upptåg tog vid, på olika platser i den vidsträckta kyrkan. Små scener fanns runtom publiken, och mittgången blev en viktig arena för lindans, såväl som processioner fram till altaret, och tillbaks igen.

Altaret blev en naturlig skådeplats. Där ovanför hängde riggen med linor, stegar och trapets. Som en skugga bakom hänger i kedjor det tunga krucifixet med den lidande Kristus - en påminnelse om vår sårbarhet och dödlighet.

"Romanska bågar" är verkligen en unik och oförutsägbar föreställning. Samtidigt var det något med hela spektaklet som kändes välbekant. Under medeltida valv och tjocka murar; fanns det inte något som en gång liknande detta?

I mitt inre har jag bilderna av gycklarnas mässa, av dårarnas högtid, så som den skildrats från katolska länder på kontinenten. Förmodligen skedde aldrig sådant i Vadstena på 1400-talet. Men ändå, där såg jag en parallell. Men då handlade det om att driva med det heliga, att vända upp och ner på auktoriteter. I karnevalstid var detta en av ventilerna för att släppa fram folklig lek, men även rädsla och frustration. Ett utlopp för känslor och humor, betydelsefull i den tidens samhälle.

Jag tror inte Cirkus Cirkör har tänkt sig tillbaka dit. I den här föreställningen finns inte satir eller parodi. Denna kväll är snarare en annan slags hyllning, till det vackra rummet, till lekens gemenskap och den mänskliga, sinnliga konsten.

Cirkusnumren är inte annorlunda här jämfört med scener där de annars utförs. Cirkörs artister är gycklande men hårt tränande proffs. Förbluffande avspänt gör de sina hisnande volter eller trapetskonster högt uppe under takvalven. Musiken pumpar på, och tempot är ofta högt.

Men på några ställen stannar det upp . . . Ljudet sjunker in och blir urskiljbart. Ett stilla vemod växer ur en ensam soloviolins folktoner, den går in i dialog med kropparnas rörelse.

Eller körmusik (av sångare från Linköping) klingar tätt och finstämt till rörelsekonster i hängande röda tyger. Det blir en sällsam skönhet i det lugna men ändå spänningsfyllda samspelet.

I dessa stunder har man hittat något av en andäktighet och en rymd där det långsamma, minnesfyllda rummet hinner med, och där även Tranströmers dikt - utgångspunkten - kan få plats och öppna dörrar till det förunderliga. Inre och yttre rymder kan mötas.

Där finns något att utveckla och önska sig: En mer fördjupad samverkan, något mer av det poetiska och mystiska i gestalters spel. En gåtfull lek att begrunda, snarare än en bravurfylld att uppsluppet applådera.

LARS H JONSSON

Fotnot: Tomas Tranströmers dikt "Romanska bågar" finns i samlingen "För levande och döda" (1989)

Cirkörs artister är gycklande men hårt tränande proffs.

Ett stilla vemod växer ur en ensam soloviolins folktoner.

Nya upptåg tog vid i den vidsträckta kyrkan.