Mindre hångel på Drottningholms slottsteater

Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller har arbetat tillsammans sedan 1980-talet – men aldrig tidigare på Drottningholms slottsteater i Stockholm.

– Tanken att vi skulle göra en föreställning här har funnits länge, men det har varit lite svårt att få till det, säger Staffan Valdemar Holm.

Förra sommaren var det pandemin som satte käppar i hjulet. Arbetet med parets uppsättning av Händels 1700-talsopera "Agrippina" hade knappt påbörjats när premiären ställdes in. Men nu, drygt ett år senare, kan det romerska maktspelet till sist inta scenen.

För valet av "Agrippina" står Drottningholms slottsteaters nuvarande "artist in residence" Ann Hallenberg. Hon sjunger titelrollen för trettonde gången, medan det för Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller blir första gången som de tar sig an en barockopera.

– Vi kan egentligen inte genren, medger Staffan Valdemar Holm.

– Men det är därför vi går dit. Det är roligare än att vi ska göra vår tolfte Shakespeare-uppsättning. Det här känner vi inte till och därför går vi in med öppna ögon och ett slags naivitet, lust och fascination, säger han.

Pandemianpassning

Samtidigt har pandemin fortsatt att sätta avtryck på produktionen. Repetitionerna har säkerhetsanpassats med dagliga tester och salongen har begränsats till 150 personer – en tredjedel av den fulla publikkapaciteten.

TT: Har det också påverkat det sceniska uttrycket?

– Det blir mindre hångel, säger Bente Lykke Møller.

– Vi har fått fejka mer, men vårt jobb är ju illusion. Vi har försökt att kompromissa så lite som möjligt, utan att kompromissa med säkerheten, fortsätter Staffan Valdemar Holm.

Omvänd könsmaktsordning

I operans centrum står Agrippina, en äregirig romersk kejsarinna som maktspelar för att få se sin son Nerone på tronen.

– Det är speciellt med den här operan, att all rationalitet och intelligens hör till kvinnorollerna. Männen är helt i sina känslors våld, säger Staffan Valdemar Holm.

Det är ett slags omvänd könsmaktsordning som Bente Lykke Møller har förstärkt genom kostymerna. Medan kvinnornas kostymer byts ut och blir modernare för varje entré, står männen kvar i sandaler och toga, byxlösa och dömda till att "hantera alla de här metrarna med tyg".

– Och det är inte utan viss komik, konstaterar hon.

"Agrippina" komponerades som satirisk underhållning till karnevalen i Venedig 1710. Det är en satir som må vara förankrad i sin samtid, men som enligt Staffan Valdemar Holm är aktuell än i dag.

– Stycket handlar om erotik och makt. Jag tänker på det där citatet som har tillskrivits Oscar Wilde men som han kanske inte sade: "Everything is about sex except sex. Sex is about power". Så är det fortfarande, säger han och fortsätter:

– Jag har väldigt stor respekt för det här verket. Det är ett oerhört bra skrivet, osentimentalt libretto, och musiken är fantastisk.

Han beskriver barockmusiken som "friare än den musik som kom 100 eller 150 år senare".

– Den är mer rock 'n' roll, säger han.

Bente Lykke Møller protesterar.

– Nej, det är fel ord. Musiken är krispig.

Kulisser som konstverk

Att teaterrummet på Drottningholm – ett kulturarv med nästan lika många år på nacken som Händels opera – skiljer sig från de rum som duon är vana vid har fört med sig både begränsningar och kreativa möjligheter.

– Man kan välja att göra scenografi i det här teaterrummet, men det kändes helt fel, säger Bente Lykke Møller.

I stället har hon utgått från de befintliga kulisserna – "ett konstverk i sig" – och arbetat med öppna dekorbyten och begränsad rekvisita för att sätta scenen men framför allt sångarna i centrum. Det är trots allt deras samspel och gestaltningar som är operans kärna, menar Staffan Valdemar Holm, vars ambition har varit att dramatisera "i stället för att det bara sjungs". Det är något som har underlättats av sångarnas begåvning, säger han.

– Om man är så duktig musikaliskt, då är man också fri att gestalta. Det har varit en del i mitt arbete, att skapa den trygghet som gör att de vågar rocka loss.