Vikboländskan Gertrud Hellbrand har skrivit om kvinnans och mannens assymetriska relationer i sina romaner.
Del 8
Många av er har läst Gertrud Hellbrands krönikor om deckare och under senare år har hon också själv röjt framgångar inom genren med sin ”Östgötasviten” som just förlägger mordgåtan till samtidens östgötska landsbygd. Men hennes författarskap är mer mångfacetterat än så.
Hellbrand debuterade som 30-åring med den sällsamma och uppmärksammade romanen ”Vinthunden” 2004. Hon berättar om kvinnoblivandet och framför allt om önskan att få slippa det, att i stället få "bli till" bortom samhällets föreställningar och förväntningar.
En ung ”kvinna” har sugits upp av internets nattsvarta undervegetation. Här i ljusskygga chatrum möter hon manliga sexualsadister som berättar för henne hur mycket lidande och smärta de vill utsätta henne för, hur mycket de älskar att hata en kvinna.
Hon kommer i kontakt med en ”fotograf” som vill dokumentera diverse ”övergrepp” i hans gamla villa någonstans ute i obygden. Här lever han i sitt eget skräckkabinett av perversioner, tillsynes fången i sorgen efter förgången kärlek och förlorade livsmöjligheter.
Annika Lyths bearbetning av den masochistiske och självutplånande konstnären Francis Bacons målning föreställande en vinthund pryder omslaget till Getrud Hellbrands debutroman "Vinthunden" (2004).
Hellbrand bygger gradvis och krypande upp obehaget för vad som ska hända när fotografen blir alltmer våldsam och överskridande i sitt systematiska maktutövande. Samtidigt minns huvudpersonen sin förlorade barndom, en lantlig uppväxt hos pappan med de starka armarna, hennes stora förebild, och fantasiflykterna in i Walter Farleys ungdomsböcker om “Svarta hingsten”. Det finns också en pojke hon umgås med, den mjuke, långhårige Jan i nattlinne, en könsöverskridande tvilling, någon hon trodde kunde bli hennes jämlike ute i ett oskuldsfullt naturtillstånd, men som likväl ohjälpligt definierar henne som ”det andra” genom att ta henne med våld. Könen tycks ändå bli konstanter, kvinnosituationen en ofrånkomlig realitet.
Uppluckringen av motsatsförhållandet förbrytare och offer fortsätter i Hellbrands nästa roman ”Scenario X” (2008). Hon gestaltar en rad obehagliga förlopp, eller snarare iscensättningar, av synnerligen hotfulla och våldsamma situationer. De sammanlänkas av polisförhör som binder ihop en kollagelik skräckberättelse i tid och rum.
En samling bortskämda ungdomar har samlats kring en sexualsadistisk lek där de kommer i kontakt med ensamma och vridet bekräftelsesökande människor på nätet som betalar för att få bli utsatta för diverse övergrepp. En mycket avancerad och synnerligen depraverad prostitution.
”Scenario X” är en splittrad postmodern betraktelse av en hypermedierad (o)verklighet där allting i dokusåpans anda blir iscensättningar. Den för tankarna till Anthony Burgess roman ”En apelsin med urverk” (1962) där han skildrar en död livsvärld där det mänskliga och organiska sammansmält med det teknologiska och funktionella. Denna inrutade tillvaro försöker unga människor, nihilistiska, desillusionerade och förfrämligade slås sig fria ifrån genom att förlusta sig med att våldföra sig på de små och svaga.
Gertrud Hellbrand tillsammans med hästen Leah i samband med utgivningen av genombrottsromanen "Veterinären" 2014.
Hellbrands stora genombrott kom sex år senare med ”Veterinären” (2014). Det är en tegelstensroman som för hennes författarskap i en helt ny riktning, bort från de fragmentariska och pussellika berättarkollagen. Hon skriver den stora släktkrönikan om ridsportens framväxt i Sverige från 50-talet och framåt och en av dess dynastier.
Ridningens kvinnliga gemenskap är ett centralt tema i Gertrud Hellbrands genombrottsroman "Veterinären" (2014).
Radiojournalisten Kristin lämnar Stockholm och återvänder till “Småsjöbygden” i Östergötland för att göra ett reportage om sin hembygd. Det mesta ter sig likt i den gamla hästgården, den plats där allt är ”kött och hö”, en cykel av liv och död. Men ryttargeniet Carro är spårlöst försvunnen, den moderlösa och socialt utsatta flickan med så mycket jävlar anamma, en så starkt brännande livskänsla, att veterinären och dynastins matriark Lucille satt sitt hopp till henne snarare än den svartsjuka dottern Kristin.
Romanen skildrar hur ridsporten blir en del av en folkrörelse som stärker och lyfter flickor i det lantliga Sverige, en kvinnlig gemenskap. “Veterinären” påminner på så vis om Kerstin Ekmans glesbygdsskildringar med mångskiftande psykologiska beskrivningar av vilt skilda människor som av omständigheter och nödvändigheter trasslat sig in i varandras livsväv.
Spår av Kerstin Ekman finner man i Gertrud Hellbrands författarskap.
I romanen ”Satyricon” (2018) är det som att Hellbrands två spår tvinnas samman i ett tveeggat ridspö.
Olivia är en kvinna som närmar sig de fyrtio, nyskild och mor, med eftertraktat jobb på Stadsteatern i Stockholm. När hon väljer att fira sina gamla vän Renée Bodins 40-årsfest, författaren till den idéhistoriska avhandlingen “Satyricon,”, återvänder hon också till det varmt bekanta mörkret som lurar i det förflutna.
Gertrud Hellbrand skriver numera också krönikor om deckare i Corren, NT och MVT.
Femton år tidigare möter Olivia som 24-årig filosofistudent den förföriskt kyliga litteraturstuderande Renée en frusen kväll i Uppsala. Hon har rödblont hår, en kvinnlig grace och en sorts aristokratisk distans och förakt, vacker och ouppnåelig för de manliga studenterna. Renées förflutna är dunkelt, hon har rötter i Frankrike och visar sig bo i en centralt belägen våning möblerad som om tiden stått still sedan 1930. Hon introducerar Olivia för en helt ny värld och framför allt för sin stilige yngre bror Rufus, en rent demoniskt skön mansgestalt.
Renée kallar Olivia för “O”, en hommage till fransyskan Anne Desclos nattsvarta erotiska roman “Berättelsen om O” (1953) som skildrar hur den undergivna kvinnan O låter sig föras bort av sin älskare René till slottet Château de Roissy där hon blir kedjad, piskad, brännmärkt och tvingas tjäna många olika män tills hon till sist hellre blir dödad än att bli övergiven.
1. En nymf och en satyr, målning av Peter Paul Rubens från 1640. 2. En satyr, illustration från 1200-talet av okänd konstnär.
Syskonen Bodin har i symbios samlat Olivia och en krets unga män kring sig och de bildar sällskapet “Satyricon” efter “satyrerna”, de demoniska naturväsen, gränsvarelser mellan människor, hästar och getter, som i den grekiska mytologin hemsöker skogar och berg som följeslagare till gudarna Pan och Dionysos. De förkroppsligar den djuriska gränslösa sexdriften och det är denna som sällskapet bejakar.
1. En satyr-familj, gravyr av Albrecht Dürer från 1505. 2. Scen ur Febo maris film "Faunen" från 1917.
För Olivia, en enkel medelklasstjej i ett städat socialdemokratiskt folkhem, blir denna exotiska erotik förhäxande och befriande, hennes eget “jag” utplånas, i leken av dominans och underkastelse, där uppluckringen mellan tvång och samtycke får fullt spelrum. Det finns ingen tydlig gräns där smärtan början och vällusten slutar. Givetvis spårar de unga studenternas experiment ur i den sorgligaste tragedi. ”Den lilla döden” leder till ”den stora döden”. Ett sårigt och oläkt minne som Olivia ändå inte kan låta bli att återvända till.
“Satyricon” delar förstås namn med Federico Fellinis surrealistiska filmatisering från 1969 av den antike författaren Petronius satiriska och erotiskt laddade 2 000 år gamla berättelse som skildrar livet för vanliga romare under kejsar Neros styre. Men Hellbrands roman påminner också mycket om amerikanska Donna Tartts moderna klassiker “Den hemliga historien” (1992) i vilken vi förs till Vermont i New England där några klassikerstudenter vid elithögskolan Hampden College skapar ett sällskap för tämligen praktiska studier i antik mystik, de utför backantiska fester till guden Dionysos ära.
Donna Tartt slog världen med häpnad med sin roman "Den hemliga historien" 1992.
Tartt (liksom Hellbrand) har förstås Euripides klassiska pjäs “Backanterna” (år 407 före Kristus) som inspiration. Den hade premiär på just Dionysosfestivalen i Aten och den antika grekiska teatern var rituellt religiös i sin gestaltning av det mytiska. Dramat skildrar Dionysos blodiga väg för att får erkännande som gud i den grekiska staden Thebe, han är vad religionshistorikerna kallar en “invandrande gud” från Mindre Asien som bär stora likheter med de hinduiska gudomar, som fruktbarhetsguden Soma och Shiva, förgörelsens gud. Åtminstone romarna betraktade honom som en like med kretensiska Zagreus, frygiernas Sabazios och judarnas Jahve.
Peter Stormare med flera i Ingmar Bergmans operauppsättning av Euripides "Backanterna" 1993.
Ramona Reeves och Lynn Odell i en scen ur Brad Mays uppsättning av "Backanterna" i Los Angelses 1997.
1. Dionysos målad Simeon Solomon 1867. 2. Pantehus slits sönder av Dionysos extatiska dyrkare, fresk från Pompeji.
Den androgyne och mångskiftande Dionysos dyrkas i extas, i vilda danser och orgier tillägnar man sig hans livskraft som natur-, vin- och fruktbarhetsgud. Det tar sig brutala uttryck, man sliter sönder offerdjur med bara händerna och äter deras kött och dricker deras blod för att tillgängliggöra sig det gudomliga.
En rundlagd Dionysos trumuferar, målning av Cornelis de Vos från 1600-talet.
1. Satyren Marsyas blir flådd levande för att ha trotsat guden Apollon, målning av Titian från 1676. 2. En satyr bland nymfer, målning av William-Adolphe Bouguereau från 1853.
1. Fresk från Rom från 20-talet efter Kristus föreställande den vanliga kvinnan Semele med sin gudomlige son Dionysos. 2. Fresk föreställande Dionysos från Pompeji.
I “Satyricon” blir den moderna återupptäckten av den regellösa och vilda festen ”backanalen” ett uttryck för känslans, ingivelsen och hänryckningens företräde för det kalla förnuftet i den moderna välfärdsstaten, en längtan efter riktig konst och en “sanning” bortom politiska floskler och värdegrundsdokument.
En backanal, målning av Tizian från 1526.
1. Dionysos målad av Diego Velázquez 1629. 2. Dionysos, målning från 200-talet efter Kristus av okänd konstnär.
1. Dionysons i kärlekstagen, målning av Hans von Aachen från 1605. 2. Dionysos med en leopard, målning av Johann Wilhelm Schütze från 1878.
Offer till Dionysos, målning av Massimo Stanzione från 1634.
Här finns förstås den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches tankar om motsatsen mellan två krafter i kulturen gestaltade genom rivaliteten mellan Zeus söner, den förståndige jägaren, musikern och läkaren Apollon, den mänskliga kulturens garant, gentemot den lidelsefulle och djuriske utbölingen Dionysos och hans mystiska extas. Kristendomskritikern Nietzsche efterfrågade förstås mer av det livsbejakande Dionysos och dennes koppling till tragedin (han är dramats beskyddare) som en sanningsbärare av människans verkliga tillstånd i en grym och farlig värld.
"Den vilande Pan". Målning av Peter Paul Rubens från 1610.
En annan av Apollons motståndare är den bockfotade och lurvige skogsguden Pan, en likvärdig musiker som spelar flöjt och har satyrer i sitt följde. Guden dyker upp i en drömlik sekvens i “Satyricon”, denne skrämmande gestalt som försätter människor i “panisk skräck”. Pan har åtminstone senare tolkats som förkroppsligandet av alltings besjälning (så kallad panteism) och är äldre än de grekiska gudarna. Han är dessutom den ende av dem som verkligen dör, i en svårtydd sentida antik myt tolkas en hel mytologisk världs undergång inför kristendomens intåg.
1. Pan penetrerar en get, skulptur av okänd konstnär. 2. Pan målad av Michail Vrubell 1899.
Men redan innan Nietzsche växer en flora av erotisk litteratur fram i andan av den radikale fransmannen Markis de Sades “frigjorda” tänkande och livsstil, som omfattade just grymma sexuella utlevelse (därav termen ”sadism”), en slags upphävande av alla normer i syftet att nå fullständig frihet. Sade var kritisk mot upplysningens tillrättaläggande förnuft och vände sig i stället till den fullständiga utlevelsen av vårt inres mörkaste drifter och känslor.
1. Markis de Sade, porträtt av Charles-Amédée-Philippe van Loo från 1760. 2. "Bisarr smekmånad", illustration av okänd konstnär från 1950.
Som författare inspirerades Sade av den samtida ny engelska gotiska romanerna med deras mardrömslika labyrintiska atmosfärer. Just det skräckromantiska är tydligt i Hellbrands ”Satyricon” och mer så än i syskonen Bodins skämtsamma jargong om deras vampyrlika natur. Ett återkommande motiv genom den gotiska litteraturen är just det gåtfulla syskonparet, på eller över gränsen till det incestuösa, ett av vår kulturs sista sexualtabun. Incest finner vi redan i gotiska litteraturens portalverk Horace Walpoles “Borgen i Otranto” (1764) och den osunda syskonrelationen återkommer som tema från Antonia och Ambrosio i Matthew Lewis “Munken” (1796), tvillingarna Roderick och Madeleine Usher i Edgar Allan Poes "Husets Ushers Undergång" (1839), Cathryn och Heathcliff i Emily Brontës “Svindlande höjder” (1847), Flora och Miles i Henry James “Skruven dras åt” (1898) till tvillingarna Arild och Rosilda i Maria Gripes “Skuggserien” (1982-1988) och Thomas och Lucille Sharpe i Guillermo del Toros film “Crimson Peak” (2015).
Sades gränsöverskridande filosofi har fått senare uttolkare i författare som Georges Bataille och Jean Genet, och sexualsadismen fick dessutom en ny aspekt genom Leopold von Sacher-Masochs roman “Venus i päls” (1870) som i stället utforskar underkastelsens sexualitet, det vill säga masochismen. Dessa samspelar i det sexuella fenomenet sadomasochism, där rollerna som mästare och slav inte alltid är så givna. Det är ett tema vi känner igen i Hellbrands författarskap.
De svårtydda asymmetrierna och ojämlikheterna mellan människor verkar till syvende och sist ha med våra kön att göra, hur vi blir “till” för andra genom vår relativa positionering i samhällets maktspel, av överlappningar av över- och underordning.
“Satyricon” kom ett år efter metoos uppblossande och den så kallade Kulturprofilens fall och romanen låter karaktärerna, verksamma i kulturvärlden, resonera kring en feministisk politisering av den. Leder denna till ideologiskt överkänsliga och kreativt sterila miljöer när igen inte längre vågar närma sig den tvetydiga relationen mellan kvinnan och mannen? Och är motsatsen syskonen Bodins fullständiga hänsynslöshet, juvenil och tanklös? Behöver vi inte leva i en balans mellan det apolloniska och dionysiska, det förståndiga och känslomässiga, det kvinnliga och manliga?