Riksspelmannen spelade och berättade.
Lagom till påtåren kommer riksspelmannen Lisa Hellsten inmarscherande till "Gärdebylåten". Fiolen sitter på axeln och dagen till ära har hon letat fram sina näbbstövlar. Men skodonen kan vi återkomma till.
Samlingen i församlingsgården börjar annars med en kort andakt, frejdig allsång i "Pärleporten" och kaffe, bulle och kakor för de omkring 30 personerna i publiken.
Någonstans där i fikasorlet försvinner Lisa Hellsten ut för att göra en ny entré, nu med folkmusiken som följeslagare.
Med engagemang och avspänd ton berättar hon om folkmusikens utveckling under 1900-talet. Hur nya vindar började blåsa på 1930-talet och spelmanslag växte fram runtom i Sverige. Att spela tillsammans gick på tvärs mot hur det varit tidigare.
– Innan dess höll spelmännen på sitt och ville spela själva för att slippa dela gaget, säger Lisa Hellsten.
Hon ljudsätter sitt berättande med ett knippe låtar, som "Lif-Antes polska", "Polska efter Pelle Fors" och "Ryttarpolskan". Den senare plockade trion Skäggmanslaget upp i början av 70-talet, en tid när utvecklingen började vrida sig bort från de lite akademiska spelmanslagen mot en mustigare och mer ursprunglig variant av folkmusik.
Och det är där näbbstövlarna kommer in.
– Jag letade fram dem för att visa hur man såg ut på 70-talet, säger Lisa Hellsten och viftar med benet.
Berättelserna ger också en bild av hennes egen utveckling som musiker. Viktig var kontakten med spelmannen Anselm Hellström från Vikbolandet.
– Jag började med att spela fort och starkt, säger hon, plockar upp fiolen och ger oss ett smakprov.
Sedan tar hon om samma stycke, men långsammare och med mjukare anslag.
– Anselm lärde mig att det finns ett annat sätt att spela, mer lyhört och med omsorg om detaljerna. Det tar många år att lära sig. Jag tränar fortfarande, säger hon.