Jenny Diski: Till den skrivande kvinnans försvar
Marie de Gournay (1565-1654) lärde sig själv att läsa, klämde både latin och grekiska. Hon ville ägna hela sitt liv åt läsandet! Så okvinnligt, tyckte folk. Så en vårdag 1584, får hon Michel de Montaignes "Essayer" av en släkting och börjar insupa. Andlöst. När Marie senare möter filosofen" in real life" tar litteraturhistorien en exalterad vändning.
En bitskt underhållande historisk roman eller kyligt elak? Främst det senare. Anser jag.
*
Kim Thúy: Ru
Bäck, flöde, vaggvisa. Ordet har flera betydelser och vietnamesisk-kanadensiska Thúys debutbok formar sig därefter. Som ett lyriskt rus av minnen; från Saigon till Canada, via uppsamlingsläger i Malaysia. Meditativa, tragiska, ibland dråpliga intryck.
*
Austin Wright: Tony och Susan
Spänningsroman menar omslaget. Och Ian McEwan är avundsjuk på det smarta greppet: att låta en författare be sin före detta fru läsa sitt opublicerade thrillermanus, och sedan låta hennes "verkliga" historia konvergera mot thrillerns "fiktiva".
Och länge tyckte även jag att den snitsiga dubbelspeglingen funkade. Tills jag tröttnade. På hela medelklasspelet runt Susan, maken Arnold, exmannen Edward samt dennes påhittade romanfigur, den av ondska så grymt drabbade matematikprofessorn Tony.
*
Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Desto mer ihållande suggestiv är Carl Jonas Love Almqvistpastischen om Tintomaras påhittade förebild, den "besynnerlige bytingen" Ros.
Nominerad till Augustpriset 2011 och Sveriges Radios Romanpris.
Jag hade inte lyssnat på juryns diskussioner inför gårdagens utdelning av Romanpriset, men nog är väl detta förunderligt skön litteratur?
*
Kristian Lundberg Och allt ska vara kärlek
Nu fick inte Eva-Marie Liffner priset utan det gick i stället till Kristian Lundberg för hans "Och allt ska vara kärlek". Boken är närmast en bibliskt buren sorgesång och credo - till kärleken, tillblivelsen, den psykiskt sjuka modern, klassperspektivet och berättandet; till Malmö.
En alldeles fruktansvärt bra - sanningssökande - författare.