Det här ska föreställa Disneys politiskt korrekta film. För första gången ser vi en huvudrollsinnehavare med afroamerikanskt påbrå. Trots goda intentioner blir resultatet inte särskilt märkvärdigt ur en etnisk synvinkel. Rakt hår, en flicka som ser mer vit än svart ut, stora rådjursögon och supersmala midjor dominerar. Samtidigt som en förlegad bild om att kvinnan aldrig klarar sig utan mannen är slutkontentan.
Tiana är den fattiga förortsflickan som har slitit hela sitt liv för att förverkliga sin fars idé om en lyxrestaurang mitt i New Orleans. När prinsen av Maldonia kommer till stan väcker hon ofrivilligt hans intresse. Något som häxdoktor Facilier sätter stopp för genom att förvandla både prinsen och Tiana till grodor. En jakt genom träskmark drar igång för att hitta Mama Odie som kan bryta förtrollningen.
Vi befinner oss i en tidsålder där det svänger rejält. Bluesen och jazzens vagga är fylld med både Mardi Gras och cajun-mat. Den givna elaka sidan finns också där med mörk mystik, gastar och voodoo.
Om man inte vill dra för stora växlar på "Prinsessan & grodans" missvisande skönhetsideal och skildring av det svarta USA, så är det lätt att konstatera att animationsfabriken har gjort det de är bäst på. Lite kärlek, lite sorg, lite romantik och lyxiga sångnummer. I stället för att bombardera oss med 3D-teknik och populärkulturella referenser har Disney tagit ett steg tillbaka utan att tappa skärpan.
Tekniken är en slags old school-variant och filmen ser mer ut som animerad film innan både Pixar och Dreamworks. Bäst är Dr. Faciliers hallucinatoriska spökepisoder som för tankarna till den spektakulära klassikern "The nightmare before christmas" med sin mysiga kuslighet.