Årets kanske mest spektakulära flopp

Träigt, tråkigt och tjatigt. David O. Russels deckardrama "Amsterdam" är lika stjärntätt som själlöst.

"Amsterdam" lyckas med konststycket att varken roa eller väcka det ringaste intresse.

"Amsterdam" lyckas med konststycket att varken roa eller väcka det ringaste intresse.

Foto: 20th Century Studios

Recension2022-10-13 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Deckare/drama

Titel: Amsterdam

Visas på: Bio

I rollerna: Christian Bale, Margot Robbie, John David Washington

Regi: David O. Russell

Speltid: 127 min

Betyg: 1


Ingen har i år som David O. Russel gjort en recensents jobb så lätt. Hans "Amsterdam" lyckas med konststycket att varken roa eller väcka det ringaste intresse för "en av de mest chockerande, hemliga konspirationerna i amerikansk historia".

Det är en imponerande bedrift eftersom ensemblen är en promenad längs Hollywood Boulevard med Christian Bale, Margot Robbie, John David Washington och Robert De Niro. Till och med popdrottningen Taylor Swift svajar omkring och försöker med teatrala tjut utmana kollegan Harry Styles omstridda prestation i "Don't worry darling". Men det blir "nothing new "för att citera stjärnan själv.

I ett krigshärjat Europa ingår två soldater (Bale och Washington) och en frisläppt sjukvårdare (Robbie) med fågelskådande spionbekanta en vänskapspakt. De lever loppan i Amsterdam för att sedan återvända hem till USA och där bli indragna i några mordmysterier. Samtidigt gör filmen poänglösa tidshopp med syfte att förklara hur "the business plot" – en sammansvärjning av USA:s allra rikaste – på 1930-talet försökte genomdriva en fascistisk regim i landet.

Ett glasöga rullar runt på diverse trägolv till träiga dialoger, sånger sjungs på knagglig franska, fascistondskan härjar tafatt och pompöst i bakgrunden – ingenting övertygar och allt är ungefär lika spännande som valfri långsökt konspirationsteori.