Nå, hur blev nya Millennium-boken? Ernst Klein har snabbläst över helgen och skriver att det som börjar som en mekanisk introduktion ersätts efter 100 sidor av en actionfylld och spännande historia.
Efter att ha läst 100 sidor var jag beredd att dödförklara David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons Millennium-böcker.
Men sedan händer det saker. Plötsligt ersätts en rätt mekanisk introduktion av en spännande berättelse full av action. Man kan invända att en sorts kulmen faktiskt nås när romanen bara hunnit halvvägs. Men fortsättningen är tillräckligt händelsefylld för att man ska fortsätta att läsa och bara motvilligt lägga den ifrån sig när det är dags att släcka för natten.
Lisbeth Salander i Stieg Larssons berättelse var en modern sagofigur, helt orealistisk men oemotståndlig. I Lagercrantz bok har hon begåvats med en ond syster. Hon skymtar förbi redan hos Stieg Larsson men här har hon fått en huvudroll som boss för ett hänsynslöst gangstersyndikat med datastölder som sin specialitet. Det är en skicklig vidareutveckling av Stieg Larssons upplägg. Vad är en god sagoprinsessa utan en ondskefull syster? Systern är inte bara ond hon är också outsägligt vacker med en sagolik förmåga att förföra alla som kommer i hennes väg.
En ny osannolik figur förs också in i handlingen, den 8-årige svårt autistiske August vars far den världsberömde dataforskaren Frans Balder mördas. August visar sig ha en unik förmåga både att teckna av upplevelser med en enastående exakthet och dessutom en matematisk begåvning av Guds nåde. Det sista gör honom inte direkt sannolikare. Han kan inte prata men förstår när någon ber honom räkna ut osannolikt komplicerade matematiska problem.
Överhuvudtaget kan man kritisera Lagercrantz för att han använder överskottskunskaper från sin tidigare bok om datasnillet Allan Turing och svänger sig med diverse fysikaliska begrepp som i vart fall hans läsare inte förstår.
Stjärnjournalisten Mikael Blomqvist spelar en ganska undanskymd roll i den här boken. Han är mestadels trött och i behov av sömn, men i slutändan får han naturligtvis ändå sitt världs-scoop som räddar tidningen Millennium.
Det är bra flyt i Lagercrantz språk och de recensenter som hävdar att han är en bättre stilist än Stieg Larsson har inte helt fel. Men vad man aldrig kan ta ifrån Stieg Larsson är att han skapade hela den värld och de personligheter som Millennium-böckerna kretsar kring.
Stieg Larsson hade också en samhällskritisk ambition. Men där måste man nog säga att det brast i hans trovärdighet. Så korrupt på alla plan är knappast Sverige. David Lagercrantz vill fullfölja Larssons tradition också i detta avseende. Men hans historia om svårartad korruption och brottslighet inom den amerikanska signalspaningsorganisationen NSA känns ganska krystad och behövs egentligen inte för att hålla ihop berättelsen.
Det är inget tvivel om att Lagercrantz med den här boken bevisar att han är en mycket kapabel thriller-författare. Men boken skulle naturligtvis aldrig blivit den världssensation som den nu blivit utan utnyttjandet av Stieg Larssons skapelse. Kommersiellt är detta uppenbarligen en succé. Men moraliskt?