Drama
Titel: Motståndaren
Visas på: Bio
I rollerna: Payman Maadi, Marall Nasiri, Björn Elgerd
Regi: Milad Alami
Speltid: 120 min
Betyg: 3
"En studie i krisande maskulinitet" eller kanske "ett utforskande av förbjuden homosexualitet inom brottarvärlden" är beskrivningar som skulle kunna användas om Milad Alamis andra långfilm "Motståndaren" – tillika symtomatiska för en tendens inom svensk film. Filmbranschen domineras så till den grad av liknande pitchvänlig tematik att man snart bör kunna hyra in en AI-robot för att leverera alla dessa likriktade synopsis. De strömlinjeformade paketeringarna av i sig viktiga och relevanta ämnesval blir ett problem när det också resulterar i filmer som är så tydliga i sitt koncept att de förlorar förmågan till spontanitet och överraskning.
"Motståndaren" är inte ett värre exempel än något annat, men så fort Iman (Payman Maadi) äntrar brottarringen och såren rivs upp från de händelser som tvingade honom att fly hemlandet Iran för ett flyktingläger i Norrbotten, syns den bekanta dramaturgins kvarnar mala inför öppen ridå. Svettigt filmade skuldror och menande ögonkast tar tillvara på brottningens homoerotiska undertoner, och även om Iman visserligen inte har berättat något för fru eller barn behöver åskådaren aldrig sväva i ovisshet kring den verkliga orsaken bakom deras flykt. Snart ska han dessutom tävla mot sina gamla iranska klubbkamrater i en laddat dramatisk uppgörelse på svensk mark.
Det är en film med flera styrkor, inte minst i skildringen av en familj som utan att de själva riktigt kan begripa hur det gick till plötsligt befinner sig i ett snöigt och mörkt Norrbotten. Där vilsekomna renar letar sig in på flyktingförläggningen, skotern är det givna transportmedlet och en ensam varg olycksbådande ylar mot fjällsluttningarna. Här skymtar en nyansrik skildring av livet på förläggningen. Milad Alami hade gärna fått fördjupa sig ytterligare i denna värld av våningssängar, strömavbrott och försiktig gemenskap mellan grannar från jordens alla hörn. Men varje gång det verkar som att filmen ska tillåta sig att hämta andan och vila i ögonblicket, och i Payman Maadis övertygande gestaltning, hetsar intrigen snart vidare. Bakom enskilda scener med både närvaro och känslomässig tyngd skymtar man hela tiden en bakomliggande 30 sekunder lång hisspitch.
