Han verkar lite stressad när han kommer in på scenen, det sitter över tusen personer i publiken och så många har han inte haft på något tidigare Samkväm. Han pratar fort, fort och inleder med att ta upp en högaktuell farhåga:
– Här ser ni en vit, medelålders man. Är det då inte risk för att jag kommer att ägna mig åt mansplaining? Nu kan jag lugna er med att jag inte KAN någonting om sådana där typiska ämnen som män brukar mansplaina kring, som "det ser du väl att det är kardanaxeln, lilla gumman". Möjligen kommer jag att mansplaina lite om fornnordiska språk eller kanske någon böjning . . .
Lindström trampar av och an på scenen och pratar på i samma höga tempo, och man önskar lite att han ska slappna av, kanske ta en liten, liten konstpaus så att han hinner andas – och så att vi hinner skratta ordentligt. Till slut dricker han lite vatten. Då passar vi på att applådera.
Språkvetare, ståuppkomiker och På spåret-domare, författare, filmregissör, föredragshållare – Fredrik Lindström har gjort lite av varje. Busringt i radioprogrammet "Hassan" på 90-talet, sommarpratat och tävlat i "På minuten". Och gjort några lika roliga som informativa tv-serier, som "Värsta språket" och "Svenska dialektmysterier".
Hans kunskaper om språk kommer alltid till användning, och kan vara den lilla guldkanten i "På spåret" som lyfter fredagskvällen till oanade höjder. Som när han berättade att namnen Skanör, Skåne och Skandinavien härstammar från samma latinska ord som betyder "sandbank". Den romare som kom seglande till landet mittemot Danmark stötte på sandbankar och så fick de ge namn åt inte bara den platsen, utan åt hela skandinaviska halvön från Skåne ända upp till Norges nordkust.
Fantastiskt, eller hur?
Om man gillar språk och etymologi är Lindström en guldgruva. Själv konstaterar han att han gärna mal på.
– Typisk för män som passerat 50 är att vi börjar tappa greppet. Vi orkar inte lyssna längre, vi vill prata om sådant som intresserar oss. Jag gillar till exempel hårdrock från 70-talet och att prova olika ölsorter, och det vill jag tala om. Så jag mal på.
Det är roligt och träffande, och jag inser att mina egna filmkrönikor är ett bra exempel på fenomenet: jag mal också på, hellre än att lyssna.
Lindström drog igång sina samkväm på Scalateatern i Stockholm förra hösten. Nu har han med sig sitt hjul med 48 olika ämnen, sätter snurr på det – och tar det ämne slumpen väljer åt honom.
"Gosedjur" är det första, och det handlar om föräldrars försök att förhandla med barn. "En anekdot" är nästa, sedan blir det "Homestaging", "Mannens sexualitet" och "Dialekter i djurvärlden".
Oavsett ämne återkommer Fredrik Lindström till människors irrationella beteenden, sex och dialekter. Många av hans poänger känner jag igen sedan tidigare, och jag undrar hur mycket av det han säger om homestaging som är en repris från "Ljust och fräscht", en av de föreställningar han gjort tillsammans med Henrik Schyffert.
Han är över 50 och han mal på. När han ger sig på våra dialekter och visar VARFÖR sörmlänningar alltid låter missnöjda och göteborgare låter glada (det beror på satsmelodin) är det lika lärorikt och roligt som vanligt.
Att höra Fredrik Lindström är lite som att se ett gammalt favoritband spela sina hits igen. Hela Crusellhallen jublar. Det är anspråkslöst men kul, och alldeles för fort är det slut. På vägen ut hör jag en kvinna bakom säga "men vi från Eskilstuna låter inte SÅ illa". Hon låter missnöjd, förstås.