Excentrisk farmor super och röker gräs

Drama

Titel: Grandmother

Visas på: Bio

I rollerna: Charlotte Rampling, George Ferrier, Marton Csokas

Regi: Matthew Saville

Speltid: 94 min

Betyg: 1

Filmen börjar tufft för den redan deppige unge Sam (George Ferrier). Han, som nyligen har mist sin mamma i en ospecifik sjukdom, hämtas från internatskolan hem till huset på den nyzeeländska landsbygden. Medan hans pappa (Marton Csokas) åker till England för att "reda ut lite saker" ska Sam ta hand om farmor Ruth (Charlotte Rampling) som har brutit benet. Ruth får flytta in i mammans gamla rum, varpå Sam bistert konstaterar: "Så nu ska det dö två personer där inne." Upplägget, att han ensam ska behöva återuppleva moderns sjukdom och död genom farmodern som han inte känner, känns obegripligt opsykologiskt av pappan, men visar sig i filmens värld leda till att Sam hittar tillbaka till livsglädjen.

Redan när förutsättningarna för berättelsen presenteras börjar jag få svårt att acceptera manusbygget. Hela situationen känns hopplöst konstruerad, och det blir inte bättre när Ruth visar sig vara en älskvärd excentriker. Åtminstone är det meningen att hon ska vara det. Det är meningen att man ska chockeras och roas när hon super med Sam och mutar hans kompisar med sprit för att de ska rensa i trädgården. När hon låter dem ha en röjig hemmafest och röka gräs, och när hon skjuter mästerligt med gevär. Men i stället för att verka härligt frigörande, känner jag hur biostolen blir trängre och trängre. För det hela bygger på föreställningen om hur en farmor ska vara. Ruth är ingen normal farmor, för en normal farmor festar inte, har inte varit krigsfotograf och utmanar inte sitt barnbarn. Det är så att man får klaustrofobi, och jag vägrar att skratta av förtjusning när Ruth tar en joint. Det är förolämpande. Dock är det i linje med en på det stora hela väldigt tråkig film.

Det kanske största problemet är att man inte alls hänger med i berättelsens känslomässiga vändpunkter. Det är oklart varför Sam och Ruth plötsligt, efter ett bråk, går från att hata till att älska varandra. Och det är likadant med de andra viktiga punkterna: Sams nyfunna kärlek till livet, försoningen med pappan. Inget av dessa ögonblick når mig, och jag lämnar biografen med känslan av att vilja skaka av mig en föråldrad kliché. Filmbranschen har visserligen en hel del att jobba på när det kommer till skildringen av gamla människor, men längre än såhär har vi faktiskt kommit.