Böcker
Mimmi Jensen Gellerhed
"Vaken"
Albert Bonniers förlag
Tess återvänder till hembyn till ingens glädje. Under uppväxten har hon terroriserat bygden med alla tänkbara sorters trakasserier. Huvudpersonen har utsatt sina jämnåriga för toalettdop, stölder och ofrivilliga hårklippningar - allt med förevändningen att de måste härdas. Sedan hon lämnade byn har barndomshemmet brunnit ner, hennes enda bundsförvant Minou dött och bygden anpassat sig till en tillvaro fri från Tess terror. Nu är hon tillbaka för att ta hand om sin kolsjuke granne Pelle - och rör upp byn igen.
Den nu 30-åriga Tess fortsätter med sin barndomsfasoner. Hon cyklar runt på en enhjuling och trakasserar återigen invånarna. Hon ljuger vitt och brett för både andra och sig själv, till den grad att man som läsare inte vet vad man ska tro på. Tess lever i en egen värld och lyder bara under egen lag. Det finns inte en social gräns hon inte passerar i sina försök att göra avtryck på byn.
Den som känt ett tomrum efter att ha läst klart Karin Smirnoffs Jana Kippo-trilogi har något att se fram emot. "Vaken" rör sig framåt med samma sorts täta och poetiska språk. Den har skalat av citationstecken, meningarna är kompakta och läsaren vaggas in i en fast rytm. Det gör läsupplevelsen till en njutning.
Men efter att ha slagit ihop boken blir jag osäker på vad den egentligen vill. I centrum står huvudpersonen Tess alltmer gränsöverskridande handlingar, men ibland känns de omotiverade och tycks mest fylla syftet att vara just gränsöverskridande.
Tess hör till en kategori kvinnor som återkommer i den samtida litteraturen. Det rör sig om en manipulativ och oberäknelig kvinna, som frodas av kaos. Hon är ständigt kåt, ofta med en släng av exhibitionism, hänger sig åt impulser och är samvetslöst elak mot människor i sin närhet. Hon finns till exempel i Tone Schunessons “Dagarna dagarna dagarna”, där Bibbs kollar porr på storbildsskärm för att grannarna ska se och ljuger om att ha blivit våldtagen för att få pengar. Hon finns också i Otessa Mosfeghs “Ett år av vila och avkoppling” där det cyniska berättarjaget säger upp sig från sitt konstgallerijobb genom att skita på golvet. Men vem är den här kvinnan? Bottnar hon i verkligheten?
Motivet har säkerligen uppstått ur en vilja att porträttera kvinnan som subjekt, men när jag läser “Vaken” funderar jag på om tropen “den galna kvinnan” har börjat nötas ut? Har den rentav blivit ett lite billigt litterärt grepp att ta till? Så här: det är kul att krydda en berättelse med någon som är egensinnig och irrationell. Det är ett enkelt sätt att föra en intrig framåt, eftersom drastiska handlingar inte kräver någon vidare förklaring än att de är en följd av personen i frågas nyckfullhet. Men galenskapen måste också vara motiverad och fylla en funktion annars riskerar det att bli platt.
När Tess vattnar sin krukväxt med urin, onanerar med benen spretandes i husbilsfönstret, bryter sig in i lägenheter, stjäl katter och våldför sig på sina grannar har jag svårt att provoceras av det. Att Tess är asocial är det enda motivet som ges och den enda slutsatsen som kan dras.
“Vaken” en läsvärd debutroman. Framförallt för den finstämda och träffsäkra skildringen av glesbygden, avfolkningen och människorna som stannade kvar. Jag ser fram emot att se vad mer som ska komma av det här författarskapet.