Teater
”Gröna hissen” med Niclas Angerborn (även regi och manusbearbetning), Jeanette Capocci, Ing-Marie Carlsson, Åsa Forsberg, Anders Gustavsson och Lasse Olofsson
Sagateatern, Linköping, 30/12
Ett bra farsmanus garanterar inte en bra fars. Men i rätta händer blir upplevelsen desto bättre, både för publiken och för de medverkande. Och så sker när rutinerade Teater Leo tar sig an ”Gröna hissen” och bjuder till premiär på Sagateatern i Linköping kvällen före nyårsafton.
”Gröna hissen” är en bagatell byggd på osäkerhet, missförstånd och oerhörda mängder alkohol rakt ner i struparna på två personer ”som inte smakar starkt”. Men den har potential. Jag såg den på tv med Eva Rydberg för några år sedan, och det var nog den föreställningen som fick upp mina ögon för farsen som scenkonst.
Stycket skrevs 1915 av den minst sagt produktive och framgångsrike amerikanen Avery Hopwood, och har spelats på de flesta större teatrar i Sverige och även gjorts som film.
I Teater Leos (Niclas Angerborn och Lasse Olofsson) bearbetning hamnar vi i en flott lägenhet i Linköping år 1948. Här möter vi grannparen Edstrand (Niclas A och Ing-Marie Carlsson) och Laurin (Anders Gustavsson och Jeanette Capocci) samt Edstrands husa Rakel (Åsa Forsberg) och hennes bekant Knut (Lasse Olofsson). Herr Edstrand och fru Laurin känner sig försummade av sina äkta hälfter och planerar att hämnas. Och det går inte riktigt som de tänkt sig.
En av framgångarna bakom en väl framförd fars är tajmingen – både den språkliga och den kroppsliga. En replik levererad i rätt sekund skiljer agnarna från vetet. Liksom att aktören vet exakt var den har sin kropp och hur denna tar sig ut på scenen.
Gänget på Sagateatern behärskar dessa färdigheter med den äran. Att blixtsnabbt växla från tönt till charmör kräver erfarenhet och mod. Att långsamt fyllna till (på nykter kaluv) är också en konst som kräver sin man eller kvinna.
Och utan att avslöja för mycket måste jag ge en särskild eloge till Jeanette Capocci. Vi såg henne i ”Kuta och kör” på Sagateatern 2016 och utan att förminska de andras insatser vill jag ändå framhålla henne som kvällens behållning. Hon har sin småländska Markarydsdialekt, hon har sitt kroppsspråk och hon har sin mimik. En kombination som gett henne välförtjänta priser och som vi säkert får fortsätta tjusas och njuta av även i framtiden.