Tråkigt om Israels järnladys inre ångest

Drama/Biografi

Titel: Golda
Visas på: Bio
I rollerna: Helen Mirren, Zed Josef, Liev Schreiber
Regi: Guy Nattiv
Speltid: 100 min
Betyg: 2

Den relativt unga staten Israel, som firade triumfer efter sexdagarskriget 1967, får 1973 se sig attackerat igen mitt under den viktiga judiska högtiden jom kippur. Som premiärminister hamnar förstås 75-åriga Golda Meir i hetluften.

Helen Mirren, Oscarsbelönad för sin tolkning av drottning Elizabeth i "The queen" (2006), har återigen tagit sig an en historisk roll, en sådan som brukar resultera i just Oscarsbuzz. Den här gången har diskussionen dock mest handlat om huruvida det är rätt att Mirren, som inte är judisk, spelar rollen.

Första mötet med Golda i Helen Mirrens gestaltning är emellertid inte alls så dumt. Hon är filmad bakifrån, sittande i en bil. Håret är grått, strax får vi se att blicken är fast, huden rynkig, fingrarna nikotinfläckade och anklarna svullna. Ett visst motstånd mot hennes mask infinner sig, förstås. Ögonbryn, kinder, näsa – här har maskörerna fått jobba hårt – men till slut accepterar man transformationen.

De första rutorna är svartvita men snart förvandlas de till färg. Golda tar en cigg. Och ännu en. Inledningen är rätt cool, en nervig ton slås an och alla förväntningar på en tillrättalagd biopic-standard skingras lika snabbt som cigarettrök i vinden. Golda Meir, Israels egen "järnlady", är kallad till förhör där en kommission ska undersöka hennes agerande under krisen. I en flashback berättas vad som hände – och ganska snabbt sjunker all cineastisk puls.

Det är märkligt, ett anfallskrig med storpolitiska förtecken och en sjuk premiärminister vid rodret borde bli mer engagerande. Men kriget följs i ett distanserande krigsrum och någon moralisk diskussion kring vad som sker står inte på agendan. Filmskaparna satsar i stället allt på att skapa en estetiskt sammanhållen skildring av Goldas inre ångest, och vräker på med förvridna filmvinklar, suggestiv ljussättning, förhöjt ljud och en filmmusik som skulle platsa i vilken modern skräckfilm som helst.

Det är kul att se i en kvart, sedan blir det lite tradigt och man undrar förstås om det inte finns något mer att säga om Golda Meirs liv än att hon rökte jättejättemycket och led av alla förspillda liv i striderna. Lite synd om Helen Mirren och alla hennes timmar i sminkstolen tycker man också.