Fantasilöst och trist om övervakande gosedjur

Roman

Samanta Schweblin

Kentukis

Övers. Hanna Nordenhök

Bokförlaget Tranan

Innan jag börjar läsa "Kentukis" har jag lyssnat en hel del på Beethovens pianosonater. Musiken får mig att förstå vad jag saknar i boken. När Beethoven använder sig av enkla teman märks det att det är variationerna och framåtrörelsen som är grejen. Litteratur fungerar på samma sätt. Den inledande idén kan vara simpel, det viktiga är hur författaren utvecklar den.

Samanta Schweblin är en argentinsk författare, numera bosatt i Berlin. Grundidén i hennes internationellt uppmärksammade roman "Kentukis" är att en ny sorts nätuppkopplade mjukisdjur har blivit populära. När du köper en kentuki vet du inte vem som iakttar ditt vardagsliv genom djurets kameraögon, och omvänt: köper du en uppkoppling vet du inte var någonstans i världen du hamnar. Marvin, en pojke i Antigua, upptäcker att han tittar ut genom ett skyltfönster i en affär på Nordkap.

Djuren är gjorda för att förhindra alltför personlig kontakt. Den som styr en kentuki kan se, lyssna, köra omkring på små hjul, men inte prata. Människorna i romanen gör sitt bästa för att kommunicera trots teknikens begränsningar: de ställer kentukin på ett ouija-bräde, använder sig av morsekod, utbyter mailadresser. När Grigor, en ung man i Zagreb, kopplar upp sig ser han en flicka någonstans i Latinamerika som håller upp en lapp där det står att hon har blivit kidnappad. Han bestämmer sig för att hitta henne.

Men särskilt spännande blir det aldrig. Samanta Schweblin beskriver i ett antal korta kapitel hur människor använder sina kentukis – de blir förälskade, svartsjuka, försöker ägna sig åt utpressning – och slutsatsen är att tekniken inte förändrar deras liv. De gör vad läsaren redan från början förstår att de kommer att göra. Jämför med Ted Chiang, som i sina science fiction-noveller skruvar sina idéer längre och längre, tills han har tänkt sig fram till situationer som är både överraskande och följdriktiga.

Schweblin når inte lika långt; dessutom skriver hon en prosa helt utan minnesvärda formuleringar. Hon låter som om hon betraktade människorna med en robots kameraögon. Kanske menar hon att det är ett tonfall som passar för att beskriva den kombination av kontaktlöshet och intim övervakning som har blivit normal för oss. Men trots den tanken är fantasilösheten ändå bokens mest övertygande budskap.