Poesi
Joakim Rask
Jr2
It-lit
Neddragna persienner, en brummande dator, vĂ„ldsamma spel och all vĂ€rldens pornografi â att lĂ€sa Joakim Rasks debut kan vara att konfronteras med en skugga frĂ„n tonĂ„ren. Rask glĂ€ntar med blaskiga ögon pĂ„ dörren till ett pojkrum och dess sorgsne, sjĂ€lvömkande livstidsfĂ„nge, en pojkman som runkar, hatar alla (utom sin mamma) och drömmer om ett lyckat liv â men mest runkar han: "jag kommer pĂ„ en tröja/ mamma ska tvĂ€tta/ nĂ€sta vecka/ jag har en annan tröja".
Identiska dagar utan mening, Är som plötsligt har gÄtt: "idag pÄ arbetsförmedlingen Àr det 50 svarta och jag/ jag gÄr hem söker/ pÄ ebony cumshot". Rasks lakoniska, orytmiska poesi och hans högst udda Àmnesval skapar i nÄgon mening en sorgsen maskulin motsvarighet till gurlesk, men utan nÄgra omstörtande inslag. VÄldsbejakande incel-man eller olycklig outsider stÀmplad som loser och förlamad av vanmakt, sorg och alienation? Rask lyckas i sin bok stÀlla frÄgan.
DessvĂ€rre gör Rask sitt diktjag överdrivet dumt och afatiskt, som vill han distansera sig till den som talar. Bokens diktjag blir bara en streckgubbe, en idĂ© om manlig ensamhet av den genomsorgliga skepnaden, eller rĂ€ttare sagt en fördom, snarare Ă€n ett kĂ€nnande subjekt av kött och blod. Runkdikterna Ă€r ömsom sorgsna, ömsom patetiska â oavsett blir det för mycket. KroppsvĂ€tskor gör inte ett diktjag mĂ€nskligt, det gör dĂ€remot jagets tankar och vilja att bli förstĂ„dd: "sitter fler inne nu/ nĂ€r det regnar/ lyssnar/ pĂ„ samma regn/ fattar ni nu/ hur det kĂ€nns".