Självömkande poesi om ensam loser som runkar

Poesi

Joakim Rask

Jr2

It-lit

Neddragna persienner, en brummande dator, våldsamma spel och all världens pornografi – att läsa Joakim Rasks debut kan vara att konfronteras med en skugga från tonåren. Rask gläntar med blaskiga ögon på dörren till ett pojkrum och dess sorgsne, självömkande livstidsfånge, en pojkman som runkar, hatar alla (utom sin mamma) och drömmer om ett lyckat liv – men mest runkar han: "jag kommer på en tröja/ mamma ska tvätta/ nästa vecka/ jag har en annan tröja".

Identiska dagar utan mening, år som plötsligt har gått: "idag på arbetsförmedlingen är det 50 svarta och jag/ jag går hem söker/ på ebony cumshot". Rasks lakoniska, orytmiska poesi och hans högst udda ämnesval skapar i någon mening en sorgsen maskulin motsvarighet till gurlesk, men utan några omstörtande inslag. Våldsbejakande incel-man eller olycklig outsider stämplad som loser och förlamad av vanmakt, sorg och alienation? Rask lyckas i sin bok ställa frågan.

Dessvärre gör Rask sitt diktjag överdrivet dumt och afatiskt, som vill han distansera sig till den som talar. Bokens diktjag blir bara en streckgubbe, en idé om manlig ensamhet av den genomsorgliga skepnaden, eller rättare sagt en fördom, snarare än ett kännande subjekt av kött och blod. Runkdikterna är ömsom sorgsna, ömsom patetiska – oavsett blir det för mycket. Kroppsvätskor gör inte ett diktjag mänskligt, det gör däremot jagets tankar och vilja att bli förstådd: "sitter fler inne nu/ när det regnar/ lyssnar/ på samma regn/ fattar ni nu/ hur det känns".