Klichéfritt och livsbejakande adoptionsdrama

Bitterljuva "Tillbaka till Seoul" handlar om en trasslig men befriande osentimental indentitetsjakt.

Ji-Min Park gör ett strålande porträtt av Freddie som kommer till Sydkorea i jakt på sina biologiska föräldrar och en identitet.

Ji-Min Park gör ett strålande porträtt av Freddie som kommer till Sydkorea i jakt på sina biologiska föräldrar och en identitet.

Foto: Edge Entertainment

Recension2023-02-16 11:56
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Tillbaka till Seoul

Visas på: Bio

I rollerna: Ji-Min Park, Kwangrok Oh, Guka Han

Regi: Davy Chou

Speltid: 120 min

Betyg: 4

Den söta spriten soju flödar i Seoul när den 25-åriga kvinnan Freddie (Ji-Min Park) får nya vänner som ger henne komplimanger för hennes "antika koreanska drag". Hon är adopterad och har levt hela sitt liv i Frankrike men har nu rest till Sydkorea. Snart blir hon nyfiken på möjligheten att kontakta sina biologiska föräldrar, vilket visar sig vara komplicerat. Adoptionsbyrån får inte ge ut adresser, men kan skicka telegram till föräldrarna som sedan får avgöra om de vill träffa sin avkomma eller inte.

"Så ni skyddar föräldrarna och inte barnen?" säger Freddie efter ett särskilt Kafkaartat möte.

Adoptionerna från Korea till väst började efter inbördeskriget 1953 och blev ett tabubelagt trauma för hundratusentals människor. De senaste åren har adoptionerna börjat granskas på djupet i media. "Tillbaka till Seoul" gör statistiken levande och fångar glimtar av den problematiska byråkratin bakom marknaden för adoptioner, men främst individens öde genom Ji-Min Parks porträtt av Freddie. Kombinationen tuff yta och sårigt inre känns oerhört autentisk.

"Tillbaka till Seoul" har ingen ambition att vara en lycklig historia där Freddie "förstår vem hon är", men inte heller en hopplös tragedi med slutklämmen "en gång ensam alltid ensam". Snarare bär den på ett klichéfritt och livsbejakande budskap om att allt går att överkomma.