Klaustrofobiskt julfirande med kungafamiljen

Drama

Titel: Spencer

Visas på: Bio

I rollerna: Kristen Stewart, Jack Farthing, Sally Hawkins

Regi: Pablo Larraín

Speltid: 111 min

Betyg: 2

Julångest får en ny innebörd när prinsessan Diana tillbringar tre dagar med kungafamiljen i Sandringham (ett av drottningens många slott) samtidigt som äktenskapet med prins Charles faller samman framför skvallerpressens fotografer. Ingenting går att dölja, samtidigt måste precis allting döljas, eftersom traditionerna inte får störas. Det är en omöjlig ekvation och någonting måste ge vika.

I vad som nästan är en soloföreställning av Kristen Stewart, följer filmen Diana då hon desperat söker efter en väg ut ur sitt känslomässiga fängelse. Hon rusar in och ut ur badrummen för att spy medan det serveras pudding, nässelsoppa och aprikossufflé. En ny klänning tas fram för varje schemalagd programpunkt och minsta lilla snedsteg syns.

Allt Diana gör kontrolleras och övervakas. Till sin hjälp har familjen även anlitat en före detta militär, som i Timothy Spalls ("Hemligheter och lögner") spöklika gestalt tycks dyka upp var gång Diana lyckas få en stund för sig själv.

Porträttet av en kvinna i sönderfall är klaustrofobiskt, inte minst tack vare Kristen Stewarts nerviga insats. Men efter två timmar av att se henne flämta efter andan i närbild är det frågan om det man känner inte mest är frustration. Filmen blir repetitiv, och tyngd av inte så värst subtila symboler. Alla tycks tala i liknelser när det kommer till Diana. Ena sekunden är hon en vild häst som inte kan tämjas och i nästa en fasan, uppfödd bara för att jagas och slaktas. Sedan ett ansikte på ett mynt, ingenting mer än valuta. Om den inte var så tragisk hade filmen passat för en dryckeslek – en shot för varje poetisk omskrivning av Dianas öde. Hon uppmanas gång på gång att "dra för gardinerna", så att hon inte syns när hon byter om. När hon vägrar syr man ihop dem, men då klipper hon såklart upp dem med en avbitartång. Ett så överdrivet bildspråk är svårt att ta till sig.

I sina bästa stunder erbjuder dock "Spencer" en bild av den maktlösa familjemedlemmens motstånd. Att klä sig som man vill, att vägra äta, att smita iväg på förbjudna utflykter. Det är ett tonårsbarns protester. Små, men som filmen tydligt visar, inte desto mindre livsviktiga. Man lämnar salongen tacksam för sin egen lilla personliga frihet, och inte minst för att man får vara ifred när man känner för det.