Ett litterrärt geni. Marguerite Durastar ett bloss 1972.
Böcker
Leopoldina Pallotta Della Torre
“Samtal med Duras”
Översättning: Kennet Klemets
Ellerströms
Fransmannen Alain Resnais “Hiroshima - min älskade” (1959) brukar omnämnas som ett av de främsta verken inom filmkonsten. Han filmatiserade Marguerite Duras manus med samma namn och filmen påminner förstås mycket om hennes sätt att skriva. I flyktiga minnessekvenser och uppbruten kronologi får vi följa en fransk skådespelerskas (Emmanuelle Riva) och en japansk arkitekts (Eiji Okada) intensiva dygnslånga romans i skuggan av Hiroshimas kvardröjande ruiner. Hon har straffats och stigmatiserats hårt för att hon inledde en affär med en tysk soldat under ockupationen och är i staden för att spela in en antikrigsfilm, han miste hela sin familj till atombomben när han var i väg och stred mot amerikanerna.
“Hiroshima - min älskade”, med dess starka kärlekshistoria och komplicerande bild av andra världskrigets och dess offer, blev ett internationellt fenomen. Det var gnistan som startade den “Franska nya vågen” där filmskapare François Truffaut och Jean-Luc Godard gjorde upp med konstens traditioner och hittade nya uttryckssätt med långa tagningar och fragmentariska handlingar. Duras själv fick endast en halv miljon franc i ersättning för sitt manus medan Resnais tog åt sig både pengarna och ära, något som bara byggde på hennes redan hårt befästa misstro mot män.
Hon skulle fortsätta att påverka filmkonsten med sina egna verk och Duras böcker har sedan filmatiserats av bland andra Nobelpristagaren Peter Handke och landsmannen Jean-Jacques Annaud. Men det skulle göra dröja till den prisade romanen “Älskaren” (1984) innan hon fick det vida erkännandet som författare (sedan har hennes böcker sålt i miljonupplagor och översatt till 35 språk). Då hade Duras hunnit bli 70 år, men kunde också skriva helt fritt sanningen om sin ungdom och sitt livs kärlek utan ta hänsyn till några levande familjemedlemmar.
Hon föddes i Saigon 1914 som dotter till en lärarinna och en rektor. Duras växte upp i Indokina och i hennes verk skildras just ofta relationen mellan det europeiska och ostasiatiska, de egna sammansatta identitet som både fransyska och vietnames.
I “Älskaren” berättar Duras om hur hon som 15-åring förälskar sig i en 12 år äldre affärsman från den förmögna kinesiska minoriteten. Hennes far har gått bort och hennes manodepressiva mor försöker försörja Duras och hennes två bröder under stort armod. Den vietnamesiska tjänsteflickan, uppfostrad av franska nunnor, dröjer lojalt kvar med familjen trots att hon inte längre får betalt och att Duras äldre opiummissbrukande och psykopatiske storebror utsätter henne för övergrepp och hotar och misshandlar de andra familjemedlemmarna. Ändå är det den äldre brodern som modern älskar mest och ser som den mest “konstnärligt begåvade” av dem. Av inte minst rasism, känslan av underlägsenhet och avund motsätter sig familjen Duras kärlek, men slutligen är det “älskarens” far som bestämmer att den magra franska flickan i de till genomskinlighet nötta sidenklänningarna inte duger åt sonen. Tiotals år senare söker upp henne i Paris som gammal kvinna och förklarar att han aldrig slutat älska henne.
“Älskaren” blev en enorm succé och det var den som föranledde att den italienska kulturjournalisten Leopoldina Pallotta Della Torre bestämde sig för att tjata till sig en intervju med den då mycket svårt alkoholiserade och alltmer ljusskygga Duras. Genom sin ihärdighet och nära på respektlöshet lyckades hon få Duras att berätta öppenhjärtigt om sitt liv och sitt författande. “Samtal med Duras” publicerades på ett litet italiensk förlag 1989 för att sedan glömmas bort. När boken 25 år senare återupptäcktes och översattes till franska blev den en litterär sensation och nu finns den också genom Kennet Klemets försorg att läsa på svenska.
Tematiskt går boken igenom livets och skapandets skilda områden och perioder. Duras talar öppet utan hämningar och hon tvingas att fördjupa och nyansera sina resonemang genom långt ifrån lismande följdfrågor.
Hon berättar bland om sin långa vänskap med den dåvarande socialistiske presidenten François Mitterrand som kämpade vid hennes sida som motståndsman under ockupationen. För henne är han en öppen, dialoginriktad och förändrande kraft i Frankrike, medan hon är skeptisk mot högerns Jacques Chiracs inskränkta föråldrade språk, egoistiska nationalism och smygande främlingsskräck. Hennes eget vänsterpolitiska förflutna präglades både av att hon kastades ut ur Franska kommunistpartiet för att hon ansågs vara för “småborgerlig” och fritänkande, men sedan blev hon en röst i den nya vänstern som motsatte sig krigen i Indokina och Algeriet och verkade för studenternas och kvinnors frihet under 60-talet. Samtidigt är hon oerhört skeptisk mot den samtida feminismen som inskränkt och militant utan sikte på sann frigörelse av kvinnan.
Duras talar också om att människan inte kan undkomma idén och föreställningen om Gud och att det är omöjligt att inte tro, att en tillvaro utan en högsta sanning är meningslös och tom, ett tillstånd där allt är tillåtet och varje moralisk människa vet att så inte är fallet.
Marguerite Duras på balkongen till sitt hotelrum i Cannes 1977.
Duras konstaterar att kärleken är det enda som är värt att skriva om och att samtidens litteratur blivit ointressant (själv läser hon i stället Madame de la Fayette, Jean-Jacques Rousseau, Herman Melville, Robert Musil, William Faulkner och Ernest Hemingway) när den undviker det sant levande i vår värld. Kärleken går också hand i hand med det förbjudna, det som litteraturen ska behandla, våra allra innersta och djupaste begär. Det gör också att män i regel inte kan skriva, de har alltid en för distanserad och teoretiserad syn på kärleken, tyngd av tradition och idealiserade föreställningar. Stora författare som Rousseau, Stendhal, Melville och Marcel Proust tenderar därför att bli ”könlösa”, de kan inte förmedla den sant sinnliga upplevelsen av kärleken och att älska.
Kvinnan har däremot genom historien isolerats med sin erfarenhet och har i ensamhet fått tala med sig själv och utvecklat ett eget sätt att fullt ut möta det existentiella lidandet, medan mannen alltid skytt det och i stället uttryckt det i aggressivitet och våld mot andra. Själv stirrade Duras tidigt ner i avgrundens mörker och kunde därefter bara hantera det med spriten, genom boken talar hon med en sorglig kyla om människorna i hennes liv.
För Duras är kärleken något som uppstår mellan kvinnan och mannen (även om de senare ofta är för självupptagna och för oförstående gentemot andra för att verkligen kunna älska), de utgör det djupast mytiska och arketypiska i tillvaron, endast i det motsatta könet kan vi möta och förenas med det sant “annorlunda” och komplementerande.
Duras, som själv hade haft relationer med kvinnor, hävdar att homosexualiteten i någon mening är narcissistisk och ensam utan den “svindel” och enorma risk som kärleken till det andra könet innebär. Det gör också att författare som Proust måste omvandla sitt homosexuella begär och gestalta heterosexuell kärlek i sina verk och att en sådan som Roland Barthes bara kan skriva kyligt och distanserat om kärleken, eftersom han aldrig upplevt den intima samvaron med en kvinna.
En åldrad Marguerite Duras 1990, sex år före sin död.
En underhållande elak del av boken är när Duras filterlöst säger vad hon egentligen tycker om olika framträdande franska författare och tänkare. Nathalie Sarraute och Claude Simon är belästa och begåvade, men för idétyngda, Michel Tournier är tråkig, Marguerite Yourcenar oläslig, Albert Camus väl moralistisk (Duras berättar en rolig historia om hur en väninna tvingade med henne att se en av hans pjäser), Jean-Paul Sartre är “orsaken till Frankrikes kulturella och politiska efterblivenhet” med sina auktoritärt marxistiska angrepp på andra franska intellektuella och Georges Batailles erotik blir steril eftersom han innerst inne egentligen är en katolik som förtränger sin skam.
En av Duras stora beundrare var psykoanalytikern Jacques Lacan som i hennes böcker såg just psykoanalysen gestaltad. Duras avfärdar honom likt en oönskad friare. Visst är Sigmund Freud en tänkvärd författare, men psykoanalysen liksom den moderna psykologin har för henne skapat ett tekniskt och distanserande språk (likt dagens självhjälps-vokabulär) som gör oss främmande för våra egna känslor och upplevelser. Hennes eget sätt att skriva med den vanliga vardagsfranskan gjorde det möjligt att med omedelbarhet uttrycka livets erfarenheter, så som kärleken utan den teoretiserande kylan. Duras romaner är därför uppbyggda kring minnesfragment kopplade till starka känslor, den egna personen är ingen sluten farkost som styrs genom tillvaron, utan ett poröst jag som formas av och med omgivningen.
I en passage talar Duras om sin oro inför framtiden. Hon ser hur teknologiseringen och automatiseringen håller på att avtrubba människan och beröva henne hennes skapande förmåga. Duras fruktar ett samhälle där vi tappats vårt gemensamma minne, där det förflutna upphört att intressera, eller rent av att existera för oss. Det påminner skrämmande mycket om det tillrättaläggande klimat vi omges av nu och från historien ljuder nu hennes röst med all dess obekväma hänsynslöshet.