Catrin Villaume Fägerstrand (till vänster) berättar i "Stulet barn" Maria Jung Yoons berättelse.
Vid det här laget torde det vara allmänt känt att många av de internationella adoptionerna till Sverige inte har gått rätt till. Skandaler om barn som tagits från sina föräldrar på oetiska grunder och förts till Sverige med förfalskade dokument har avlöst varandra. Ett av dessa barn var Maria Jung Yoon Huh Lundberg Ström. 1968 kom hon från Sydkorea till Norrköping. I “Stulet barn: Min resa från Korea och tillbaka” försöker hon, med hjälp av författaren Catrin Villaume Fägerstrand, lägga fram berättelsen om sitt liv.
Det är en häpnadsväckande historia. Maria är nämligen inte föräldralös när hon kommer till Sverige. Hennes biologiska föräldrar tillhör Seouls societet och umgås med presidentparet. Som en hämndaktion mot Marias pappa kidnappas hon som fyraåring och förs till ett barnhem. Till följd av den lukrativa adoptionsverksamheten hamnar hon i Sverige. Det är dimridåer, förhastade processer och förfalskade dokument. Som läsare är det ibland svårt att få ett grepp om det hela.
Maria är som sagt inte ensam om sitt öde, men på grund av de biologiska föräldrarnas ställning lyckas de till slut få kontakt med varandra. Boken kastar ljus på adoptionens frågor. Hur avgör man vad som är bäst för ett barn? Väger blodsbanden tyngre än faktumet att Maria har bott hos sina adoptivföräldrar i två år när de biologiska föräldrarna väl får kontakt med henne? Hur stor roll spelar arv respektive miljö för en människas identitet? Stundtals reflekterar Maria mycket klarsynt över adoptionen som fenomen. Vem var hon de första fyra åren av sitt liv? Hur mycket påverkas man av de första levnadsåren?
Catrin Villaume Fägerstrand är frilansande kulturjournalist för Norrköpings tidningar och Corren. "Stulet barn" är hennes debut.
Men det som blir allra tydligast i boken är människans behov av en sammanhållen livsberättelse. Lyckan av att ha hittat sina rötter blir inte särskilt långvarig för Maria. Efter att ha återförenats med sina biologiska föräldrar, går de under jord. Historien grumlas. Efter några år träffas de igen, bara för att föräldrarna sedan ännu en gång ska bli onåbara.
Det är många trådar som aldrig följs upp. Jag får intrycket av att man i boken är väl ivrig i försöken att paketera det hela som en uppklarad berättelse. Det visar den sorgliga verkligheten: hur svårt det är att foga ihop berättelsen om sitt liv, när alltför många bitar försvunnit i adoptionsprocessen.