Konsert
Jenny Wilson
Musik i Lapphem, Borkhult
Åtvidaberg 19/8
Sedan blir det andra toner i skällan. Mitt i spenaten startar rökmaskinerna och två pumor anländer i lårkorta shorts och strumpbyxor. Rymdklanger ljuder över rödklöver och ladugårdsknutar. Jag har aldrig varit med om en mer apart spelplats. Det känns förföriskt.
Jenny Wilsons röst är spröd och rå på samma gång. Hon minner om Patti Smith och Debbie Harry. Beatet andas Kraftwerk och Nürnberg 47. Genom experimentella synthslingor och åttiotalsinfluenser svänger det bra med systern Sara Wilsons snygga basgångar.
”Varför sitter ni ner?” Publiken och uppmanas ställa sig framme vid scenen på den i gruset framlagda trasmattan (!) En frestande kommentar till klubbsoundet.
Låtarna handlar om panik och avsked, möten i skogsgläntor och förlorad kärlek: ”Du sa att du älskar mig, men det känns som om jag aldrig mer kommer att få höra de orden. Du sa bara njut, njut.” Det är melankoliskt och bittersött, lekfullt och hett.
Wilson använder synthen på ett särskilt vis. Hon jammar och prövar ljuden, målar och leker med hela soundpaletten. Det skapar närvaro och äkthet. ”It hurts, stay with me, I can be what you whant” känns som om vi blir inbjudna till hennes egen dagbok; ”Kom och läs, men lova att inte berätta för någon.”
Hon trollbinder med sin magi, snarare än med någon perfekt sångröst. Hon har ett ärende med sin musik som därför aldrig blir banal.