Rockfestivalen arrangerades under fredagskvällen vid Vadstena folkets park. På plats fanns ett tiotal punkrockband och av dessa var det flera som imponerade stort.
Till exempel: Bromöllabandet The Dahmers som spelade musik som – i princip – går att beteckna som "skräckrock". Det var mörkt och skoningslöst. Fullt blås från första till sista minut. Deras sanslöst höga energinivå smittade tidigt av sig hos publiken som både dansade och sjöng med till deras största hits. Emellertid var ljudbilden dock lite väl bullrig och ett flertal av deras låtar blev tyvärr lite för lika varandra i sitt uttryck. Men bandets ambitionsnivå var det sannerligen inget fel på.
Trallpunkbandet De Lyckliga Kompisarna stal showen redan vid soundcheck av trummorna. Den taggade publiken vrålade i takt med baskaggen som dånade ur högtalarna och när kompisarna väl intog scenen så var det fullt ös från sekund ett.
– Nu ska vi spela så ända in i helvete, ropade sångaren och basisten Mart Hällgren som tillsammans med det övriga bandet bjöd på en intensiv spelning.
Deras trallvänliga melodier, skräniga gitarrer och intensiva tempo i kombination med den ständiga publiknärvaron gjorde dem till kvällens stora lyckopiller. Under deras klassiska låtar ”Elvis lever”, ”En öl till” och ”Le som en fotomodell” var det få som kunde hålla kvar fotsulorna mot dansbanans trägolv.
Uppsalabandet Rotten Mind bjöd på sin post-punk för en fullsatt ”Röda Stugan” med mycket rök och ljuseffekter. Efter ett svävande och nästan The Knife-inspirerat intro brakade de loss och visade var skåpet skulle stå.
Kvällens stora huvudnummer var skejtpunkarna i bandet Millencolin. Deras spelning inleddes med hitlåtarna "No cigar och "Sense & sensibility" som sammanlagt har 22 miljoner spelningar på Spotify. En stark start. Inte märkligt att publiken sjöng med.
I perioder därefter lämnade Örebrorockarna dock ett lite slätstruket intryck. I mittenpartiet av spelningen kändes det som att det naturliga samspelet mellan publik och band inte riktigt tände till. Lyckligtvis vände det när sångaren Nikola Sarcevic plockade fram en akustisk gitarr och tonade ner tempot en smula. Då vaknade publiken till på riktigt. Det måste ha varit kvällens finaste ögonblick.