"De vitklädda musikerna står delvis skymda i vegetationen och kan i dunklet nästan uppfattas som mystiska andeväsen", skriver vår recensent Gunnar Ekermo.
Konsert
Skogskonsert med Östgötamusiken
Vallaskogen i Linköping 11/8
En kväll som i torsdags, med hundratals i publiken på en bergknalle i Vallaskogen, är vi tacksamma över vädret som råder. Klar himmel och vindstilla - det är en fin kväll!
Idén är strålande: Östgötamusikens tre mindre ensembler utplacerade gruppvis på mossan bland granar och tallar, och medan mörkret tilltar musicerar de växelvis. De vitklädda musikerna står delvis skymda i vegetationen och kan i dunklet nästan uppfattas som mystiska andeväsen.
Volymen hålls nere, Brasskvintetten och Crusellkvintetten har ingen förstärkning överhuvudtaget
Volymen hålls nere, Brasskvintetten och Crusellkvintetten har ingen förstärkning överhuvudtaget – helt rätt, som lyssnare får man koncentrera sig och skärpa hörseln.
Trumpettonerna i Valkaskogen associerar Gunnar Ekermo till näverlur.
Tre trumpeter inramar programmet med fanfarer av Benjamin Britten, bitvis spelar de var för sig med ett sparsamt utbud av naturtoner, något som ger mig associationer till näverlur – och det harmonierar onekligen bra med den omgivande skogen.
Hundratals samlades i Vallaskogen för att lyssna på klassisk musik och jazztoner bland tallar och granar.
Östgöta Brasskvintett varvar disciplinerad renässansmusik av Dowland och Susato med stora ytterligheter på mer modernistiska våglängder. I Crusellkvintettens instrumentarium och dess klangliga kvaliteter finns redan från början en tät relation till naturen, till träet, till vinden. De håller sig till den klassiska och romantiska repertoaren med satser ur Anton Reichas blåskvintetter. I det lilla kollektivet finns det gott om individuella prestationer, det låter övertygande och jag imponeras av precision och välljud; det måste ändå vara en utmaning att spela under de här förutsättningarna!
Kanske är jazzen det som tydligast kontrasterar mot schabloner och förväntningar om vilken musik som gör sig bäst i en skog. Men Östgötabandet låter alltid bra, så även denna gång. Musiken är mig obekant, men jag uppfattar rötter i ett tryggt 50-tal – det visar sig vara kompositioner av Jan Levander, kanske ur den svit han skrivit till just den här gruppen.
Allt som allt: en annorlunda satsning med mersmak. Musiken är i första rummet, men det handlar också om utomhus-akustiken, lugnet, klorofyllet, fåglarna… Kanske slätas den riktiga finkalibreringen av musikens nyanser och dynamik ut något i denna miljö, men det må vara hänt.
Kvällen är ett gott samarbete mellan musikerna, idémakarna och producenterna, publiken, granarna och SMHI eller Vår Herre eller vem som nu åstadkommer så optimala yttre förhållanden.