”Moa, hon föddes rosa och Kevin, han föddes blå. Men så hade han i och för sig navelsträngen runt halsen också”, konstaterar karaktären Gulletussan tidigt i showen. Hon vill vinna tillbaka sina barns far Mattias – hockeyproffset som lämnat henne för en ”yngre förmåga” – och förbereder därför ett framträdande med dottern Moa och några dansare.
Gulletussan, som varit känd sedan Mia och Klara och radioprogrammet Roll on i P3, kan sägas ha rollen som ”patriarkatet-pleaser” i No More Fucks to Give. Hon är konservativ vad gäller könsroller och tycker att annat blir rörigt. Och om hon skulle komma oftare under sex så skulle hon bara bli åksjuk.
Mia Skäringers karaktärer är roligast i föreställningen. Som sig själv inleder hon som ”glädjedödare” i morgonrock och tar snabbt upp egna upplevelser av övergrepp. Många skrattar, trots att det är hemskheter hon berättar. Är det en chockeffekt?
Som i tidigare föreställningar blir det ”nackenchock” även här, med en träffsäker känga till Instagrams censurering av kvinnliga bröstvårtor. Männen har pratat sedan dinosauriernas död, menar Mia, så nu är det hennes tur. Och den stora styrkan i föreställningen är just att hon ger kvinnorna en röst. Ja, kvinnorna i plural – för Skäringer är mångsidig och kan ta sig an flera perspektiv med samma älskvärdhet.
Samtiden kommenteras mitt i prick. Jubel väcks när Horace Engdahl kallas för ”Hor-aset”, och när Mia inspireras av Lars Von Trier för att låta kreativiteten och sexualiteten gå hand i hand.
Att tolka låtar av nationalikoner som Laleh och Melissa Horn är lite mera ”risky business” (Mia skulle faktiskt förtjäna helt egen musik) men ljuseffekterna är riktigt häftiga med tänkvärda ord och färger som förstärker känslorna. Skäringer blir tredimensionellt inramad där hon syns på två större skärmar på varsin sida av scenen, och ett starkt sångnummer görs också av manlighetskritikern Hampus Nessvold.
Karaktären Tabita kan tyckas få oförtjänt lite utrymme, men när hon väl träder fram med Metoo Tattoo räddar hon allt. Svenska feminister tillsammans i Silvana Imams musikvideo och Tabitas dräpande förslag ger känslan att kvinnorna i publiken faktiskt kan förändra världen tillsammans. Mia Skäringer är ett knippe power och ordet ”fantastiskt” är det som hörs mest efteråt.