Böcker
Stefan Jonsson
“Den otyglade skönheten”
Norstedts
Fransmannen Jacques-Louis Davids målning “Sabinskorna” (1799) skildrar ett motiv från en myt om Roms urtid. Romulus, som enligt legenden grundade staden år 753 före Kristus, hade egentligen bara en massa unga krigare att befolka den med och alldeles för få kvinnor för att det skulle bli några barn gjorda. Lömskt bjöd han in de närboende sabinerna till en stor fest där romarna helt enkelt rövade bort alla giftasvuxna sabinska kvinnor. De förnedrade sabinerna gick till anfall för att frita fruar och döttrar. Mitt under striden ingrep de modiga sabinskorna och avbröt striden så att de två folken kunde förenas i fred.
David använde motivet för att skildra sin oroliga samtid i revolutionens Frankrike, men målningen kan också ses som ett evigt exempel på hur konsten kan hjälpa oss och reflektera och finna en annan väg, någonting bortom striden och blodsutgjutelsen.
Det är därför “Sabinskorna” pryder omslaget till Stefan Jonssons nya bok “Den otyglade skönheten”. Han låter den bli en symbol för konstens inneboende antifascism. Norrköpingsbon och professorn i etnicitet vid Linköpings universitet är en av landets mest framburna essäister och en viktig introduktör för mångkulturellt och postkolonialt tänkande i den svenska kulturdebatten.
Boken är ett försvarstal för konstens frihet och dess centrala roll i det demokratiska samhället, ett synnerligen aktuellt ämne. För Stefan Jonsson är konsten i sig demokratisk, den är i sin natur öppen och får oss att reflektera över oss själva och våra gemenskaper. Konsten är förbunden med fantasin, möjligheten att se nya möjligheter. Visst handlar det om att föreställa oss utopier, att tänka ut och gestalta tänkbara världar, en överskridande förmåga att förändra oss i nya riktningar och beträda andra vägar. Fascister kan förstås också skapa konst, men i det demokratiska rummet blir sådana verk ofta synade och avslöjade med sina patriarkala, främlingsfientliga och auktoritära drag.
Det är därför fantasin är så farlig för den som inte tycker om nymodigheter. Stefan Jonsson finner en allegori i den tyske författaren Michael Endes ungdomsroman “Den oändliga historien” (1979) där fantasilandet Fantasién håller på att utplånas av det märkliga “Ingentinget”, en mörk kraft som löser upp en värld som annars kännetecknas av evighet, gränslöshet och en så ständigt förändrad geografi att till och med väderstrecken byter riktning med varandra. Det är förstås en fantastisk bild av vår barnsliga förmåga att fantisera och hur vuxenlivet, men också det alltmer likriktade och totalitära samhället, förmörkar vår lekfullhet och frihet. Att bli vuxen handlar som bekant i hög grad om att snävas in och formas efter samhällets mallar. I dag ser vi hur den digitala kulturens kommersiella uttryck syftar till att tidigt begränsa våra barns tillgång på ord och bilder, att lämna böcker och ritblock därhän för att i stället med huvudet böjt försjunka ner i skärmen berövas fantasin, kreativiteten och det fria tänkandet.
“Öffentlichkeit” är det tyska ord ur vilket svenskans “offentlighet” härstammar. Det syftar på det demokratiska rum som vuxit fram sedan 1700-talets upplysning, men som nu befaras bryta samman och som vi sett utplånas i fascistiska och kommunistiska länder. Stefan Jonsson vänder sig just till det tyskspråkiga författandet och tänkandet, Robert Musil, Hannah Arendt, Herbert Marcuse, Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek och Herta Müller får sätta ord på hur konstens frihet stryps i de rika kulturländer som av någon anledning också blivit grogrund för totalitära ideologier och rörelser.
Musil betraktade med förtvivlan sin samtids Österrike, hur det en gång så mångkulturella och mångetniska habsburgska riket fallit sönder till enenklav för inskränkt katolsk fascism. Rumänskan Müller berättar om hur hon och andra kvinnor envisades med att ha läppstift och att klä upp sig för att inte kuvas av kommunisternas förtryck. “Skönhet är politisk”, konstaterar hon.
Likt sina inspiratörer pekar Stefan Jonsson på att den kapitalistiska, teknologiska och byråkratiska moderniteten luckrar upp de samhälleliga banden mellan människor och gör dem ensamma, förtvivlade och vartefter bittra och hatiska. En annan välbekant tysk, Karl Marx, konstaterade att människan i själva verket kan definieras som ett knippe sociala relationer, utan våra band till olika medmänniskor och samhällsinstitutioner är vi inte mycket för världen. Det är också därför vi upplever alienation, förfrämligande, i den moderna industriella tidsåldern där vi blir ensamma kuggar i samhällsmaskineriet snarare än medlemmar i naturliga gemenskaper.
Stefan Jonsson håller ett brandtal för demokratin, att vi som jämlikar bildar en gemenskap där alla kommer till tals. En offentlighet där alla är välkomna så som de är. Här spelar just konsten och kulturen en viktig roll, Stefan Jonsson pekar exempelvis på hur den användes i Ukraina 2014 för att bereda väg för ett öppnare samhälle och kasta ut den ryssvänliga regimen. Unga ukrainska kulturskapare var drivkrafter i den demokratiska revolutionen.
Han tar inte fasta på den tankegången, men Arendt använder den tyske upplysningstänkaren Immanuel Kants idé om “omdömeskraften” för att förstå demokratins sammanbrott och det totalitära samhällets födelse. Kant tänker sig att ett samhälle har ett slags “sensus communis” eller “allmänt förstånd” som sätter normer för omdömen och reflektion, ett “sunt förnuft” när det kommer till konst och smaksinne. Arendt låter den förmågan också omfatta moral och politik, och denna allmänna omdömesförmåga upphör i samband med att ett samhälle blir upplöst, människor blir så att säga “dumma” och “oförståndiga”. Här ser vi ett starkt samband mellan förmågan att ta del av och diskutera konsten och att fungera som samhälle. Stefan Jonsson vänder sig i stället till Musil som på ett liknande vis beskriver hur “massan” urartar i hat och förakt mot minoriteter och “eliter”.
Utifrån ett sådant resonemang ser vi i dag hur många människor förlorat sig i en sådan “dumhet” när de låter sig förledas av högerpopulister som Donald Trump, Jair Bolsonaro eller Viktor Orbán. Samtidigt är Stefan Jonsson noga med att påpeka att populismen i sig inte är dålig, i den sanna demokratin framträder folket och gör sin röst hörd oavsett vad politiska, kulturella och finansiella etablissemang tycker om det. På sätt och vis är det ju det vi har sett i västvärlden på senare år, inte minst i vårt eget land där Sverigedemokraterna nu är näst största parti. Men då handlar det om vilseledning, frustrationen över att maktlösheten har duperats av antidemokratiska krafter. För fascismen är “folket” bara en kuliss, i själva verket tjänar den endast den starkes intressen.
Demokrati är egentligen inte ett system utan snarare en samhällsanda eller kultur. Historiskt sett har den funnits långt före moderniteten, i det antika Grekland och på betydligt närmare håll under vår egen forn- och medeltid när man samlades i tinget för att fatta gemensamma beslut, skipa rättvisa och välja sina kungar. I grunden handlar det om principer om jämlikhet och människovärde, just därför skriver Aischylos om främlingars moraliska status i sitt ständigt aktuella drama “De skyddssökande” från 400-talet före Kristus.
Det är inte svårt att entusiasmeras av Stefan Jonssons demokratiska ideal, han längtar efter den självständigt tänkande och engagerade medborgaren. Det är en väg ur konsumtionskulturens fördummande mörker, den som lämnar oss i ett ständigt och plågsamt ifrågasättande av oss själva och föreställningar om otillräcklighet, en skadlig grogrund för självförakt som förr eller senare går ut över andra. Det handlar om att låta elever få gå i skolan och göra samhällsplikt för att bli sådana medborgare, inte förminskas till medlöpare i köphetsen, och att göra plats för konsten i det offentliga samtalet. Stefan Jonssons poäng är viktigt, kulturen är inte en ekonomisk "tillväxtfaktor", tvärtom är den en del av det demokratiska samhället och en förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna reflektera över och forma det.
Samtidigt saknas en dimension i Stefan Jonssons framställning, nämligen konflikten. Den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper skrev i sitt berömda verk “Det öppna samhället och dess fiender” (1945) att det demokratin ideligen kommer att tvingas hantera svåra konflikter.
Stefan Jonsson framhäver det humanistiska med det mångkulturella samhället och vikten av att Europa fortsätter att ta emot flyktingar från andra delar av världen. Samtidigt har vi sett hur konflikterna mellan grupper tilltagit, ett bränsle för högerpopulism och främlingsfientlighet, men också de facto-strider om vilka värderingar som ska gälla i våra länder. I Sverige kan det bäst illustreras i hotet och våldet för att försöka tysta konstnären Lars Vilks som använde sin satiriska institutionskritik just för att pröva konstvärldens och samhällets faktiska normer och inte minst muslimers tolerans med yttrandefrihet och öppenhet. Det offentliga och demokratiska rummet är en plats där var och en i jämlikhetens namn måste får säga sitt, där den otyglade skönheten också leder till konflikter om demokratins grundprinciper som precis som i Davids målning visat sig kunna utkämpas på liv och död.