Anden i glaset möter drogrus i "Talk to me"

Skräck

Titel: Talk to me

Visas på: Bio

I rollerna: Sophie Wilde, Miranda Otto, Joe Bird

Regi: Danny och Michael Philippou

Speltid: 94 min

Betyg: 3

Den inledande scenen sätter stämningen: när som helst kan någon sticka en kniv i sin egen panna. Volymen, liksom kamerahanteringen, förstärker obehaget. När en kudde dräms i ett huvud hoppar jag till, den ofokuserade bakgrunden kan dölja vad som helst. Under i princip hela filmen sitter jag redo att höja handen för ögonen. "Talk to me" är Danny och Michael Philippous långfilmsdebut. De australiensiska tvillingarna är kända för Youtube-kanalen RackaRacka där de gör skräckparodier sedda av miljoner tittare.

Det är på dagen två år sedan Mias mamma tog livet av sig. Mia, fint gestaltad av Sophie Wilde, hamnar på en fest med sin halvbror Riley och hans syster Jade. Plötsligt dras en porslinshand fram, en hand som samlar alla närvarande i en rituell cirkel, som inför en drog. Handen sägs nämligen kunna föra den som fattar den i kontakt med de döda, och drogliknelsen är knappast långsökt: pupillerna vidgas, huden blir rödflammig och personen i fråga börjar bete sig som en zombie på crack. Effekterna riskerar att bli minst lika långtgående. Inom 90 sekunder måste övriga närvarande sluta filma och tillsammans slita loss handen för att ockupanten inte ska stanna. Det visar sig vara en inte helt enkel uppgift, och snart är det inte bara gränsen mellan liv och död som överträds utan också den mellan lek och allvar.

Mias bakgrund, traumat som självmordet har inneburit, ger djup åt skräcken och trovärdighet åt intrigen. Inte minst åt det vansinne som det innebär att låta de monsterlika gestalterna inta kroppen. Det är som om sorgen har försatt Mia i en gränslös likgiltighet där det som gör ont mest verkar bedövande.

Överlag är detta mer engagerande än det mesta jag har sett i skräckväg. Manuset är genomarbetat med illavarslande förebådanden och kusliga blinkningar. Handen är ett genomgående tema, som en av de kroppsytor där flest nervceller samlas erbjuder den intensiv kontakt, med döda liksom med levande. Ett annat är den utsuddade skillnaden mellan verklighet och virtualitet – ständigt är mobilerna framme för att filma och lägga ut det som sker, som om dagens ungdom mätte verklighetsgrad i antal tittare. Här hade filmen gärna fått gräva djupare, ämnet förblir mest en antydan som filmen aldrig riktigt fattar.