Sakine Madon, UNT:s politiska chefredaktör, står upp för yttrandefriheten i den nya boken "Inget är heligt".
Böcker
Sakine Madon
“Inget är heligt”
Fri tanke förlag
Sakine Madon tillägnar sin bok den svenske konstnären Lars Vilks, frid över hans minne. Under många år ägnade Vilks sin provokativa konst åt att utforska yttrandefrihetens faktiska gräns. Det visade sig att den var betydligt snävare än lagboken anger på grund av rädslan för våldsamma muslimer.
När han omkom i en bilolycka i höstas samlades stora delar av offentligheten kring vikten av hans arbete (men inte Moderna museet, en institution som Vilks konst också ifrågasatt), hur Vilks genom att återskapa det traditionella antisemitiska motivet “judesuggan” eller genom att framställa Jesus som pedofil och profeten Muhammed som rondellhund, undersökte hur mycket provokation religiösa i Sverige och resten av världen egentligen tål. Han fick global uppmärksamheten förstås, men det är svår att tro att han fann den på ett personligt plan eftersträvansvärd med tanke på allt han fick försaka. Dödshot och mordförsök, polisbeskydd dygnet runt och att inte längre kunna leva tillsammans med sitt livs kärlek. Att skydda Vilks var i förlängningen att försvara demokratin.
Sakine Madon tillägnar sin bok "Inget är heligt" konstnären Lars Vilks som gick bort i en bilolycka i höstas.
Det räckte med att en mindre konstnärligt sinnad provokatör, den danske politikern Rasmus Paludan, planerade göra en valturné med koranbränning i utsatta områden i Sverige för att både politiker och journalister på sina håll skulle börja vackla. Plötsligt skulle vi av någon anledning godta ett undantag för just muslimer och införa särskilda blasfemiföreskrifter därför att ett fåtal av dem tog till våld för att försöka hindra andra människor från att manifestera sina åsikter och kritisera religioner. Någon hänsyn till religion har vi inte behövt ta i svensk offentlighet på över ett halvt sekel. De hundratals människor som attackerade svensk polis i bland annat Skäggetorp och Navestad under påskhelgen angrep den svenska demokratin vars grundfundament är just yttrandefriheten.
Rasmus Paludan har precis som Lars Vilks hade livvaktsskydd dygnet runt på grund av sin kritik mot islam.
Sakine Madon, till vardags politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, skriver kännetecknande rappt, klart och träffande. Yttrandefrihetens grund finner hon hos upplysningens tänkare och påminner om att världens första lag om tryckfrihet stiftades i just Sverige 1766.
Sakine Madon är aktuellt med en bok om ett aktuellt ämne.
Mest utrymme ger hon åt den engelske filosofen och liberale politikern John Stuart Mill som under 1800-talet formulerade det ännu bästa och starkaste försvaret för en närmast fullständig yttrandefrihet. Mill konstaterar att redan en juridisk definition av yttrandefrihet i princip redan inskränkt den. För Mill finns det två acceptabla begränsningar av yttrandefriheten, förbud mot förtal samt mot att hota och uppmana till våld och brott mot andra människor. I övrigt är allt tillåtet att uttrycka i ett fritt och öppet samhälle.
John Stuart Mill. Målning av George Frederic Watts från 1873.
Mill är ingen fundamentalist, bara synnerligen klartänkt. Han påminner oss om att sanningen ständigt kämpat mot olika förbud och förtryck genom historien, hur enskilda personer, inte minst vetenskapsmän, ofta helt ensamma om sin uppfattning, ändå fått rätt. Att människor uttrycker ofärdiga tankar eller rena lögner är inte heller farligt för Mill, det är genom det öppna prövandet som allt sådant kan genomskådas och det för oss alla närmare sanningen.
Den svenske filosofen och vänstermannen Torbjörn Tännsjö är en ståndaktig försvarare av yttrandefrihten.
Sakine Madon vänder sig liksom andra svenska yttrandefrihetsvänner, som filosofen och vänstermannen Torbjörn Tännsjö, mot det nu föreslagna förbudet mot att förneka Förintelsen. Det finns väldigt goda skäl till att låta människor offentligt få ifrågasätta sådana historiska faktum, även om det är stötande.
David Irving.
Sakine Madon tar upp fallet med den brittiske militärhistorikern och författaren David Irving som har beskyllts för att vara just förintelseförnekare, men själv förnekat att han är det. I länder som Storbritannien där det är tillåtet att förneka förintelsen har Irvings böcker och teorier kunnat prövas i öppen debatt liksom i rättssalen när han själv försökt stämma kritiker för förtal. Följden har blivit att han slutligen förlorat en omtvistad ställning och sitt breda inflytande som historiker och sanningens ljus kastats klarare än någonsin över nazismens brott mot mänskligheten.
En då mer respekterad om än kontroversiell David Irving diskuterar Winston Churchill i det populära brittiska tv-programmet "After Dark" 1988.
Irving fängslades i Österrike 2006 och dömdes till att aldrig få besöka landet igen, skälet var just hans förnekelse av Förintelsen. Den typen av domar har som Sakine Madon skriver gett högerextremister och konspirationsteoretiker vatten på sin kvarn, “systemet” försöker hindra ”sanningen” om Förintelsen att komma fram.
En ung David Irving håller tal i Brentwood i Essex 1955. Redan som student gav han uttryck för främlingsfientliga, fascistiska och antisemitiska uppfattningar.
Tännsjö har på ett liknande vis pekat på vilka nyttiga idioter förintelseförnekare faktiskt är, inte minst sådana som Irving vars forskning om Nazityskland varit oerhört värdefull, han har en sällsam förmåga att hitta dokumentation och nya fakta om det mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia. Även om förintelseförnekarna ständigt har fel, argumenterar Tännsjö, så tvingar deras ambitiösa manipulationer av det förflutna alla oss andra att vara tårna och bemötandet av lögnen leder hela tiden till att sanningens ljus lyser allt klarare, vi vet alltmer om exakt hur grymt nazisterna for fram.
Sakine Madon går igenom de senaste 20 årens förskjutningar när det gäller förståelsen av yttrandefrihetsbegreppet, helt plötsligt har det blivit en väldig fixering vid att skilja “riktig” yttrandefrihet från “falsk” dito, inte alls olikt de resonemang som förs av imamer och muslimska teologer där profeten Muhammed alltid ska förskonas från ifrågasättanden. Hennes grundtes är att det är just ökade inskränkningar av rätten att uttrycka sin mening som leder oss mot ett alltmer polariserat samhälle.
Sakine Madon skriver om Svante Nycander, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, som envetet kritiserat de svenska inskränkningarna av yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. En slags variant av den fanns faktiskt redan i förarbetena till 1766 års tryckfrihetslag, förbud mot att yttra "smädeliga utlåtelser om främmande folkslag", men den slopades. Först 1949 kom en yttrandefrihetsinskränkning till för att skydda svenska judar från antisemitiska kampanjer, med den har sedan 1970 i omgångar utökats till att omfatta allsköns etniska, nationella, religiösa och sexuella minoriteter och i samma takt har det offentliga åsiktsutrymmet krympts.
Svante Nycander vill vidga eller snarare återställa den vidare yttrandefriheten i Sverige.
Det är utifrån Mills principer självklart att ingen får hota eller uppmana till våld mot människor, men att man inte ska få visa “missaktning”, har blivit ett betydande problem för friheten i det svenska samhällssamtalet. Oavsett om någon fälls eller inte så används hetslagstiftningen som ett sätt att sätta munkavel på religionskritiker eller leder till självcensur.
Sakine Madon skriver att vi nu endast är ett fåtal som delar Nycanders uppfattning, jag själv är en av dessa. Tännsjö är en annan och han har pekat på att han själv som radikal ateist inte med full kraft kan uttrycka exakt hur mycket religiösa bedrar sig själva och andra, även om deras förvillelser skadar världen och samhället. Samtidigt har han klarsynt pekat på hur identitetspolitiken, med dess föreställning om att gruppers kollektivt ska få tillräknas särrättigheter och därför kan utsättas för brott, blir ett hot mot det öppna samhället. Det är som Tännsjö påpekar egentligen endast enskilda människor som kan bli offer för brottsliga handlingar, grupper, folk och så vidare är bara abstrakta benämningar på ett antal individer som klumpats ihop och i bästa fall delar ett fåtal förenande egenskaper.
Sakine Madon visar hur just detta grupptänktande angriper vår yttrandefrihet på flera fronter. Under senare år har vi fått lära oss nya begrepp som “woke” och “cancelkultur”, att genom drev i sociala medier frånta människors möjlighet att yttra och sprida sin mening bara för att andra inte tycker om eller delar deras uppfattning. Sakine Madon pekar på de helt bisarra följder det fått.
J. K. Rowling har försökts tystas genom drev i sociala medier.
Den brittiska författarinnan J. K. Rowling är på väg att fråntas sin egen populära skapelse, berättelserna om Harry Potter, därför att hon hävdad något självklart, att kön är en biologisk och social realitet, inte endast en fråga om personligt val av identitet. USA:s tidigare president Donald Trump stängdes av från sin tiotals miljoner följare på Twitter, medan Irans ledare fritt har kunnat fortsätta hetsa och sprida våldsamma islamistiska och antijudiska budskap i samma medium. Företagen som äger sociala medier kan styra över dess innehåll utifrån egna maktintressen och rent kommersiella överväganden prissätta yttrandefriheten.
Den förre amerikanske presidenten Donald Trump stängdes av från Twitter.
Ett annat hot är politikers klåfingrighet. På senare år har det från riksdagspartierna kommit förslag om hur konkurrenter ska hindras från att delta i demokratin. Sakine Madon nämner organisationsförbud som är tänkt att riktas mot högerextremistiska och rasistiska grupper. De svenska nazisternas förmåga till terrorism ska inte underskattas, men att hindra dem från att demonstrera, publicera sig eller delta i politiska val är att underminera demokratin i sig när medborgarna samtidigt omyndigförklaras.
Problemet som vi sett i länder med dylika förbud, som Tyskland, är att högerextremisterna alltid skiftar skepnad. Det motsägelsefulla är att Sverigedemokraterna, som av många uppfattas vara ett rasistiskt parti, inte ska omfattas av ett sådant förbud. Om de andra partierna gick ihop och förbjöd SD så skulle det innebära att i runda slängar var femte väljare i praktiken berövades sin röst.
Ett mycket otäckt inslag är i dag hur den akademiska friheten inskränks runt om i världen. Studenter, forskargrupper och huvudmän ges utrymme att skapa ideologiska doktriner som måste följas och också i Sverige manövreras universitetslärare och forskare ut därför att deras studier och föreläsningar, hur faktaspäckade och teoretisk väl genomarbetade de än är, stoppas därför att de inte lever upp till diverse ”värdegrunder”. Vetenskapen ska förstås bedrivas på ett etiskt vis, men dess resultat måste vi finna oss i, även om de inte sällan utmanar vår egen moral eller verklighetsuppfattning.
Ett uppmärksammat fall som Sakine Madon behandlar är det om statsvetaren Erik Ringmar, författare till boken “Befria universiteten!” (2019), som tvingades lämna Lunds universitet efter att i en kurs om fascistiska författare och tänkare under 1920- och 30-talet vägrade vika sig för aktivistiska studenter och ta in omotiverade genus- och queerteoretiska skrifter i kurslitteraturen.
Den amerikanske filosofen och feministen Judith Butler blev inte imponerad över hur Lunds universitet gav efter för studentmobben eller hur litteratur och perpsektiv kvoteras in på svenska universitetskurser.
Den amerikanska filosofen och feministen Judith Butler, vars skrifter man ville forcera in i kursen, förklarade själv att hennes forskning knappast kunde tillföra något till Ringmars undervisning och i solidaritet med honom gav hon en känga åt hela det svenska universitetsväsendet för att det just genom kvotering och krav på genusperspektiv inskränkte den akademiska friheten. Sakine Madon pekar på att Sverige är lågt rankat bland OECD-länderna när det kommer till forskningsfrihet, våra universitet lider av för stark politisk och ideologisk styrning.
Sakine Madons bok "Inget är helgit" är ett försvar av yttrandefriheten.
Hon utvecklar inte hur yttrandefrihetens rötter just kommer ur den akademiska friheten vars principer formulerades under medeltiden. Influerad av den romerska rätten och det samtida juridiska systemen skulle universitetsvärlden fungera på ett liknande vis, i en öppen, men ordnad diskussion, kunde teser fritt formuleras och prövas. Att yttrandefriheten på universiteten är under angrepp är därför synnerligen allvarligt.
Rasmus Paludan bränner en koran.
Det är just det som varit problemet i Sverige och andra delar av världen under många år. Även om inte rent juridiska sanktioner varit att vänta så har människor inte kunnat yttra sin mening eller ens delge fakta utan att på olika vis blivit bestraffade genom betecknas med och associeras med olika idéer och åsikter i stället för att bli bemötta och synade i öppen debatt. I vårt land har det sannolikt kraftigt begränsat våra möjligheter till en god migrations- och integrationspolitik eftersom denna inte kunnat diskuteras på ett transparent och sakligt vis. Paludans provokationer hade i så fall inte haft någon verkan och bränder hade inte anlagts, stenar inte kastats och skott inte avlossats i bostadsområden som Navestad och Skäggetorp.
Journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke.
Journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har konstaterat att alla inskärningar av yttrandefriheten hittills följts av att den blivit ännu starkare och mer långtgående. Förhoppningsvis är historien fortsatt på frihetens och demokratins sida.