Natur & Kultur
Det går ett stråk av ångest rakt igenom Madeleine Hessérus roman "Elefantens fot". Det undgår inte att påverka läsaren.
Ångesten skulle möjligen kunna motiveras genom att handlingen försiggår i skuggan av Tjernobyl-katastrofen. Berättaren, en ung svensk forskare tar jobb på ett laboratorium som forskar om strålningens effekter på djur och växter. Hon gör utflykter in i själva katastrofområdet och hennes beskrivningar inte minst av spökstaden Pripjat har en stark närvaro.
Men miljön är ändå bara ett utanverk för ett tämligen konventionellt relationsdrama. Berättaren Katarina förälskar sig i en ukrainsk kollega på laboratoriet. Han har tidigare haft ett förhållande med en mycket skicklig, men mentalt skör annan kollega. Resultatet för Katarina är en intensiv kärlekshistoria som hon hela tiden upplever som hotad av den andra kvinnan, Olga. Hon har på en gång dåligt samvete för att hennes älskare övergivit Olga samtidigt som hon plågas av att hon inte kan få till stånd ett rimligt samarbete om jobbet med henne.
Hennes ångest utlöses av ofta helt triviala orsaker. Den spänning som byggs upp i romanen leder aldrig till den katastrof man som läsare förväntar sig. Dramat upplöses på ett mycket vardagsnära sätt.
Romanen är väl värd att läsa, men tro inte att den handlar om Tjernobyl.