Wahlström & Widstrand
Han och hon promenerar suckande genom centrum, muttrar om alla man inte kan bjuda hem längre. Humperdinks ska skiljas. Yrkesjös likaså. Och Vedefjords ska vi inte tala om.
I bakgrunden syns löpsedlarna: ”Syrien brinner”, ”Ungern stänger gränsen”. En tiggare sträcker förgäves fram sin kopp och säger ”Hej tack please”.
Det är ett exempel på hur Jan och Maria Berglin gör serier nuförtiden. De muttrar och de åldras. De får mig sällan att skratta högt på samma sätt som de kunde förr. Men de är fortfarande fenomenala samtidsskildrare.
Gävleparets senaste samlingsalbum är som vanligt en kronologisk kavalkad av skarpsinniga betraktelser från det gångna läsåret. Hans Rosling, Åsa Romson, IS och Sveriges nya helgon samsas med David Bowies bortgång och Star wars återkomst.
Mer tidlösa fenomen som dryga dalmasar, bältros och snö avhandlas tillsammans med land- och sjöväderrapporten och det frenetiska flygandet till Thailand.
En far frågar sin son varför han tittar på någon som spelar datorspel på Youtube, och sonen svarar med att fråga sin far varför denne tittar på femmilen från Holmenkollen. Och hela tiden pågår, lite i bakgrunden, en flyktingkatastrof. På sidan 87, i en teckning daterad februari 2016, gör Donald Trump entré.
I nästa bild, också från februari, utbrister en man: ”Min terapeut säger att ironi, cynismer och civilisationskritik är ett destruktivt beteende, så nu försöker jag med glädje i stället!”.
Jag tror tvärtom att ironi, cynismer och civilisationskritik är den bästa medicinen. Och att Berglins spetsar sitt recept med bildning, värme och en osviklig humanism gör deras medicin till den bästa boten mot den vanliga, vansinniga vardagen.