Övers: Ulrika Junker Miranda
Volante förlag
Patrick Kingsleys reportagebok om flyktingkrisen har varit plågsam läsning. Den har tvingat mig att inse att Sveriges nuvarande flyktingpolitik inte kan moraliskt försvaras.
Situationen i de länder som flyktingarna kommer ifrån – Syrien, men också Eritrea, Somalia och flera andra afrikanska länder förutom Afghanistan kommer inte att bli uthärdlig inom överskådlig tid. Det är därför orimligt att vi ersatt permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga. Innebörden är bara att de som kommit hit tvingas leva i ständig osäkerhet om sin framtid.
Lika oförsvarligt är det att nya bestämmelser gjort det nästan omöjligt för familjer att återförenas. Verklighetens flyktingar har ofta gjort det framförallt för att deras barn ska få en dräglig framtid. Mannen i familjen har riskerat allt för att under outhärdliga strapatser ta sig hit i förhoppningen att hustru och barn ska få komma hit reguljärt i efterhand. Och så stängs den möjligheten med ett pennstreck. Sverige tvingar flyktingfamiljer att leva åtskilda, kvinnor och barn under gräsliga förhållanden.
Det värsta är att det inte finns något bra alternativ. Om Europas länder solidariskt ställde upp för flyktingarna skulle situationen kunna hanteras. Men de flesta av Europas länder vägrar att släppa in flyktingarna i sina länder. Inte ens våra nordiska grannländer tar emot mer än en liten rännil. Danmark som de senaste åren bara släppt in ett par tusen flyktingar påstår att landet nu är fullt. I Polen lär det finnas 38 flyktingar. Sedan har dörren stängts.
Patrick Kingsley har bokstavligen följt flyktingarna när de efter otroliga strapatser kommer fram till flyktingsmugglare som för ockerpriser lovar att skeppa dem över Medelhavet i överfulla båtar. De vet att resan är livsfarlig men de ser inget alternativ.
De som lyckligt kommit i land i Europa står inför nya svårigheter. Kingsley har följt åtskilliga av dem på deras vandringar innan de efter oändliga vedermödor på olagliga vägar tagit sig över gränser lyckas få transport med hjälp av nya flyktingsmugglare. Stora familjer har samlat ihop alla sina besparingar för att finansiera de flyendes resor.
Sverige måste naturligtvis fortsätta att ta emot flyktingar. Och regeringens förtjusning när man lyckas skicka tillbaka somliga är skamlig. Men också en rimligt generös svensk flyktingpolitik löser inte problemen. Och i fattiga länder som Libanon, Jordanien och Turkiet samlas miljoner flyktingar tillsynes utan någon framtid.
Det är en skammens tid i Europa – och för den delen kanske ännu mer i USA.
Läs Patrick Kingsleys reportage. Men tro inte att de får dig att sova gott efteråt.