Ellerströms
I sin fjortonde bok vänder Ulla Britta Ramklint äntligen sin kritiska men nyfikna blick mot sitt eget liv och har åstadkommit en underhållande men ändå alldeles för kort levnadsskildring och ett dokument över arbetslivet som frilansande journalist under 1950- och 1960-talet. Hon är Linköpingsbo sedan flera år tillbaka och har hunnit bli 88 år. Som kulturjournalist har hon medverkat i Skånska Dagbladet, Populär Historia och Res. Historia och resande har format hennes liv.
Att läsa Ramklint är som att göra en resa i både geografisk och historisk mening, vilket gör henne till en gränsöverskridande författare.I ”Minnet av D” blandar hon intimitet och helhetssyn på ett förnämligt sätt, men här finns också ett vemodsfyllt avskedstagande. Människor och olika scener flimrar förbi och på ett lättsamt sätt får vi ta del av olika perioder i hennes liv, där hon är kompromisslös men samtidigt väldigt trogen mot sig själv och sin egen sanning.
Även om tiden och tidens gång är viktiga motiv i hela författarskapet, finns inget utrymme för nostalgi i boken. Hon är alldeles för rak och konkret för det. Här finns en intensiv inlevelse förstås men också en välgörande ironisk distans till sig själv. Hon har också en särskild känsla för den målande detaljen.
När hon varit på resande fot har hon alltid sökt magiken i mötet mellan människa och plats. Att resa har alltid varit ett sätt för henne att bygga broar mellan människor och mellan tider. Av alla de platser hon besökt verkar ändå Santa Fé i New Mexico vara favoritstaden. Där möter hon magin, känslan av det ovärldsliga och oväntade som gör varje dag skimrande ny. Hon är både berest och beläst och har i ”Minnet av D” lockat fram – som hon uttrycker det – de skröpliga minnena, putsat upp dem och gjort dem presentabla. Det är en fascinerande bok av en fascinerande kvinna.