Jagbok med redogörelsetvång

Albert Bonniers förlag

Att som barn bli formulerad av andra människor är att bli utsatt för en form av övergrepp. En författare har möjlighet att kompensera det genom sin egen röst. Johanna Ekström har skrivit dikter, noveller och en roman men också den självbiografiska ”Om man håller sig i solen” (2012) som gav en motbild till vad hennes pappa Per Wästberg skrivit om sina närstående i memoarer och dagböcker.

Samma behov av att ta sig bortom det färdigformulerade ligger ofta bakom dagboksskrivande. Johanna Ekström ägnade sig intensivt åt det under sex år från det hon var 26.

Eftersom dagböcker numera ska ut i offentligheten, utan strykningar och hänsyn till eventuella läsares tillgång på tid, så: ”Dagbok 1996–2002”. 786 sidor! Lika anspråksfullt som att förutsätta att mardrömmar, återgivna på var och varannan sida och till stor del (föreställer jag mig) uppdiktade, skulle angå en utomstående.

Dagböcker av det här slaget är på sätt och vis ”i stället för”. Johanna Ekström skulle vilja skriva ”något långt och sammanhållet” (en roman) om kärlek. Här uppehåller hon sig vid ett förhållandes toppar och dalar. Mannen, X, som hon blir så kär i och planerar en framtid med är 40 år, nyskild med två tonårsbarn. Ett ofrånkomligt spökande förflutet, och hon längtar förgäves efter ett eget barn.

Hon glider allt längre bort från X, frågar sig vad han gjort: ”Sett mig på för nära håll och därmed gått miste om mig? Eller är det jag som i hans blick gått miste om mig själv?

Johanna Ekström berättar i förordet att hon vid omläsningen blev mest skamsen och plågades av ”glidningen mellan ärligt och oärligt”. Hon beslöt då att infoga sina kommentarer, tryckta i blått, i texten.

De tillför inte så värst mycket. Hon noterar till exempel att hon, vilket läsaren redan konstaterat, ”framstår som en värdig konkurrent till min pappa. Arbete och förlustelse och samma idoga redogörelsetvång”.

Javisst, redogörelserna för (tämligen exklusiva) restaurangbesök och vad de äter och dricker (champagnen flödar) är aningslöst detaljrika.

Självinsikt växlar med självsäkerhet. Johanna Ekström är privilegierad i många avseenden och har ekonomiska förutsättningar att ge sin begåvning för konst och poesi liksom sitt förlustelsebegär fritt spelrum. Nästan hela tiden är hon på längre eller kortare resor och bor periodvis i Kalifornien och London.

Barndomens prägling handlade mycket om estetik och yta. Med arrogant klassmedvetenhet bedöms miljöer och inredningar. Och hon arrangerar/objektifierar sig själv som ett stilleben. Lysten på blickar, åtrå, rus och vildhet – men också frustrerad över att inte förmå släppa loss vreden inom sig.

Mycket i ”Dagbok 1996–2002” bör nog kallas autofiktion, men vore den etiketterad som roman skulle jag tveklöst karaktärisera huvudpersonen som narcissistisk. Hon tycker själv att hon är intressant och spännande. En selfie: ”Extas parat med den stramaste posen i en tango”.