Med bilder av Lars Lerin
Översättning: Staffan Söderblom
Norstedts
En av kapitelrubrikerna i Karl Ove Knausgårds nya bok lyder "Ugglor". Han börjar med att beskriva hur en uggla ser ut, dess karaktäristiska runda och platta ansikte, som skiljer den så markant från andra rovfåglar. Det finns något människolikt däri, konstaterar han. Säkert är det därför ugglan har fått en särskild plats i folktron; som en bärare av dödsbud. En örn, till exempel, är ett med sig själv, där finns inget av den ambivalens som ugglans utseende ger den, resonerar han vidare. Tillsammans med dess till synes lugna väsen och öppna blick ger den intrycket att bära på en kunskap.
Knausgård fortsätter med en reflektion kring ugglans plats i den romerska mytologin, där den är följeslagare till Minerva, vishetens, musikens och poesins gudinna.
Men så stannar han upp och konstaterar att detta har ju egentligen ingenting med ugglan i sig att göra. I själva verket är det speciella utseendet helt ändamålsenligt i jakten. Den runda kransen fångar in ljud och hjälper den att lokalisera bytet. Så beskriver han fågelns ljudlösa flykt i den svarta skogen, och skriver: "Ugglan är ingenting annat än detta: en ljudlös och effektiv rovfågel."
Och med det enkla konstaterandet är han framme vid en utsaga om litteratur: "Om poesins sanna uppgift är uppenbarelse är det detta den ska uppenbara, att verkligheten är vad den är."
Detta korta stycke, tre sidor, fångar essensen i Knausgårds författarskap. Iakttagelseförmågan, att liksom dra in vad som helst ur världen till texten, utvikningarna, de vindlande tankarna. Men i grund och botten – att visa verkligheten så som den faktiskt är. Jag vet ingen författare som gör det lika övertygande som Karl Ove Knausgård.
I hans bästa stunder, ska tilläggas. För den här boken – andra delen av fyra i ett slags uppslagsverk som han skriver med sin dotter som tänkt mottagare – är som föregångaren ojämn. Stundtals briljant, stundtals ganska ointressant i sitt hoppande mellan ett sextiotal ämnen.
Ett mycket fint inslag är Lars Lerins bilder som ger vilsamma andningspauser mellan texterna och ofta fördjupar upplevelsen av Knausgårds ord.