Oförliknelig Ferrante fortsätter förtrolla

Bok 2 Ungdomsår

Övers: Johanna Hedenberg

Norstedts

Magin fortsätter att spraka i andra delen av Elena Ferrantes kvartett om vänskapen mellan Lila och Elena, de två smartaste ungarna i sitt fattigkvarter i Neapel. "Hennes nya namn" heter boken och med namnet ”signora Carracci” svarar nygifta 16-åriga Lila i telefon i den flådiga våning hennes rike man hyrt.

Det ligger vild protest och spotsk underkastelse i de två orden. För Lila såg redan på bröllopsdagen sitt äktenskap läggas i aska.

Vilken förtrollerska hon är, Elena Ferrante, vem som än döljer sig bakom pseudonymen. Nu tycks man ju vara säker på att det är översättaren Anita Raja. Glödgade lösgör sig hennes gestalter från sidorna, fyllda av kött och blod och lidelse.

Som när hon skildrar den rasande Lila på väg genom bröllopssalen, slitande loss slöjan varhelst den fastnar. Hon har sett skorna hon ritat på den mafioso hon avskyr. Skorna som Stefano, mannen hon gift sig med, tidigare köpt som bevis på sin kärlek till henne.

Som ett fån sitter han nu, hennes brudgum, utan en aning om att hans tillvaro också är ohjälpligt i krasch, och försöker fösa undan det vin Lila vält ut för att rädda en signoras klänning.

Boken är underbar men dess tema är svart. Den visar hur det genetiska arvet släpper fram djävlar ur till synes anständiga individer och hur livet vittrar sönder allteftersom det framskrider. Det blir intressant att se om de positiva möjligheter som skymtar mot slutet ges utrymme i nästa del.

Allt börjar en vårdag 1966 i Pisa. Där läser Elena vid ett gratisuniversitet. Flickorna har blivit 22 år och bägge har tappat sina illusioner. Elena puffar ett plåtskrin ner i vattnet. I det finns allt Lila skrivit. Hon anförtrodde det åt Elena av rädsla för att Stefano skulle hitta det.

Elena lovade att inte läsa texterna men har kastat sig över dem, ser Lilas överlägsenhet lysa emot sig och inser senare att det är Lilas gnistor som tänt den roman hon själv får utgiven.

Elenas svartsjuka på Lila, och Lilas kompensationsförsök mot väninnan som fick läsa vidare, går som en röd tråd genom den sprakande berättelsen.

Herregud, denna oförlikneliga Ferrante! Som hon beskriver våld, förtvivlan, sorg, omsorg, försakelse, kärlek, hat och den hisnande närvaro i nuet som bara ungdomen har tillgång till! Till och med samlag, som i stort sett varenda författare går bet på, lyckas hon göra litteratur av!

Alldeles skimrande är avsnittet om ett par korta sommarveckor på ön Ischia. Där möter barnbruden Lila och hennes lika unga gravida svägerska tillsammans med Elena två unga män och förälskelsen tar över. Och man minns! Den där besattheten! Den där förtvivlan!

Däri ligger Ferrantes särställning; att hon kan sätta ord på det som inte kan beskrivas.