Medförfattare: Graham Spencer
Övers: Birgitta W Augustsson
Nordstedts
1999 driver och äger Lawrence Anthony vildreservatet Thula Thula mitt i sydafrikanska Zululand. Livet som viltvårdare är både ett arbete och en livsstil, och Lawrence brinner verkligen för sitt uppdrag att bevara djur och natur i ett ständigt hotat livsutrymme. Sin största utmaning står han inför när han till parken tar emot en flock annars avlivningshotade värstingelefanter, kända som utbrytardrottningar och aggressiva mot människor.
Trots alla initiala svårigheter lyckas Lawrence mot alla odds så småningom etablera band till flocken, och då särskilt till matriarken Nana. Han inser att djurens inställning till människor beror på tidigare dåliga erfarenheter och bygger sakta upp en ny tillit och, faktiskt, tillgivenhet mellan sig själv och de vilda djuren. Allt byggt på ömsesidig respekt.
Det här må kanske i vissa öron låta som början till en Walt Disney-saga, men är det definitivt inte. "Mannen som talade med elefanter" är ett gripande och ömsint, men även djupt realistiskt vittnesbörd om hur förståelse och gemenskap över artgränserna är möjlig – om bara vi människor visar en smula ödmjukhet. Boken är också en hyllning till elefanten i sig, detta vårt största landlevande, fascinerande djur vars klokhet och förmågor vi bara börjat förstå.
Lawrence Anthony beskriver ett mycket annorlunda vardagsliv i bushen, med krånglande elstängsel och tjuvjakt. Han gestaltar också den urgamla striden mellan människor och djur om mark, en strid som djuren nästan alltid är dömda att förlora; om de då inte har en förkämpe som Lawrence.
Boken innehåller en och annan kliché, det medges, i synnerhet när den – ganska ofta – tar formen av äventyrsberättelse. Men det känns oviktigt. Min bestående läsupplevelse är den av att ha fått komma extraordinära personer, både människor och djur, nära genom humor, känslor och kunskap.