”Det var länge sen
min penna skakade av gråt
Men efterskalven känns
fortfarande i själen”
För Bo Westin, lärare i Linköping med rötter i Luleå, är skrivandet nära förbundet med existensen. När han nu samlat något av sin lyrik i debutboken ”Sandpoet” finns där en ton av skapande, ord som växer i det tysta till något större.
”Jag skriver ofta dagsländor
som inte överlever natten
De lägger sina ägg och dör
och blir till föda åt storlaxen
som jag fångar med mina don
och väger på silvervåg”
Det är en enkel och lättåtkomlig poesi som formas i Bo Westins skrivande. En påminnelse om människan som något mer och alltid större än inget annat än.
”En bild säger mer än tusen ord
men människan
mer än bilder”
Här ryms också en känsla av underdog, en revansch mot det uppblåsta och en hyllning till det enkla, ursprungliga och naiva. Det är med dessa perspektiv författaren formar en kristen tro som genomsyrar det vardagliga livet
”Jag vill dränka hämskokulturen
med det levande vattnet
som rinner ut ur min själ
Resa mobila tältkatedraler med
sin osyrade brödkaraktär
av uppbrott och exodus”
Denna tro blir till läkedom efter en antydd katastrof och ett sönderfall. Något som låter sig läkas på nytt. Alltid med en nära upplevelse av naturen som ett paradigm för detta botande. Av titeln framgår det flyktiga i skrivandet men också det bestående och hoppfulla som orden söker fånga. En motvikt mot den ständigt hotande bitterheten. Metaforerna står den bibliska åkerbruksvärlden nära. Den mentala världen är som en åker där livskraftiga frön kan växa men där också bitterhetens ogräs och sly kan ta över.
Bo Westin har skrivit en diktsamling som är väl värd att läsa. Användbar i många sammanhang.