”I den tysta natten stod tiden stilla” är ett avskalat kammarspel mellan tre personer: Barbro, Solveig och Johan som den oroliga och rastlösa länken dem emellan. I centrum står Johan. Han är gift med Barbro men dras till Solveig där han upptäcker nya sidor av sig själv och livet.
Allt kompliceras av Barbros långvariga konvalescens efter en allvarlig trafikolycka. Kan man lämna och överge den som sjuk och i behov av hjälp? Johan brottas med lust och plikt, överjaget och detet i en kamp som långsamt drivs åt det håll det brukar gå. Läsaren får följa hur han slits mellan de båda relationer och den smärta hans ambivalens vållar alla parter.
Tiden är ett obestämt 70- eller 80-tal. Det lite ålderdomliga språket lägger berättelsen tidigare än så. Miljön är avskalad och det är relationerna mellan dessa tre personer som står i centrum. Den villrådige Johan använder både fru och älskarinna som terapeuter, får sin förälskelse psykologiskt genomskådad och sitt oidipuskomplex frilagt. Till slut vågar och kan han fatta sina egna självständiga beslut vilket också blir vägen ut ur lidande för alla berörda.
”I den tysta natten stod tiden stilla” är ett relationsdrama som väcker många etiska frågeställningar och som tar hjälp av psykologin för att förstå vårt beteende som inte alltid ter sig rationellt. Det är också en berättelse om vår rädsla för ensamhet. Jag tänker mig att detta är en roman man med fördel kan använda sig av i en bokcirkel där man vågar vara lite mer öppna för varandra och dela med sig av egna erfarenheter. Författaren skriver med en djup insikt vad livet kan medföra och vilka val det kan ställa oss inför.
Ibland drunknar berättelsen i otaliga metaforer. Spår av redigering och omarbetning kan synas, som då Johan ena stunden lämnar Solveigs hem och i nästa stund Stadshotellet efter samma kärleksnatt. Ändå är detta en klartänkt bok om den svåra konsten att leva i relationer med många överraskande frågeställningar. Får man sträva efter lust och söka sitt eget förverkligande i livet? Läs och sök svaret.