Ăvers: Helena Hansson
Forum
Toni Morrison tilldelades Nobelpriset 1993 och har sedan dess fortsatt borrat i de svĂ„ra frĂ„gorna, om ras och kön och vĂ„ld och makt. Alltid utan att försöka förenkla. I "Gud hjĂ€lpe barnet" handlar det om den förbjudna skammen hos en mor som inte förmĂ„r Ă€lska sitt barn. Barnet, Lula Ann, Ă€r för mörkt, medan mamma Sweetness Ă€r en sĂ„ kallad gul ros. "Jag trodde att jag höll pĂ„ att bli tokig nĂ€r hon blev blĂ„svart rakt framför ögonen pĂ„ mig. Jag vet att jag blev tokig ett litet tag, för en gĂ„ng â bara i ett par sekunder â lade jag en filt över ansiktet pĂ„ henne och tryckte till."
Pappan lĂ€mnar familjen och Lula Ann vĂ€xer upp med sin mor som gör allt för att slippa röra vid sin flicka. En flicka som byter namn till Bride och gör karriĂ€r inom makeupbranschen dĂ€r hennes exotiska utseende blir en tillgĂ„ng. NĂ€r vi möter henne har hon nyss blivit dumpad av Ă€lskaren Booker. Hon packar ihop en vĂ€ska med gĂ„vor till en kvinnlig pedofil, och upptĂ€cker att hennes könshĂ„r och hĂ„len i öronen försvunnit. Kroppen blir yngre, blir hon flicka igen? Den magiska realismen Ă€r tröstande att vila en stund i, för att som lĂ€sare orka med den hĂ„rda verklighet karaktĂ€rerna lever i. Ăvergrepp Ă€r vardag, sĂ€rskilt mot barn.
Det Àr som alltid en spÀnnande historia ocksÄ hos Morrison, djupa karaktÀrer med trovÀrdiga motiv för sina handlingar. Allt pÄ ett skimrande intensivt sprÄk dÀr hon inte ens behöver 200 sidor för att beskriva flera mÀnniskors liv i en polyfon kör av röster.
Min enda invÀndning Àr mot slutet som jag tycker nÀstan tippar över i sentimentalitet. Men bara nÀstan.
Alla ni som har för vana att köpa Ärets Nobelpristagare men tycker att Bob Dylan kÀnns som ett stort "eh?", köp Morrison i stÀllet. Hon har aldrig slutat vara angelÀgen.